Det hade varit en lugn dag och Kolga hade kunnat koncentrera sig på att låta sin människa studera och ta det lugnt. Man visste ju aldrig när det skulle hända något som totalt förstörde allt vad lugn och avslappnin hette. På kvällen for Kolgas människa som vanligt ner till medeltidsföreningen Uma. Under brinnande krig borde Kolga kanske ha hållit sig hemma eftersom tre änglar befann sig på Uma: Martyri, Odette och Andreia. Inget hände dock. Det fanns alltför många människor runt dem. Efter ett tag dök även Abigor upp utanför, så Kolga slappnade av lite mer. Han och Andreia satt länge utanför lokalen och diskuterade. Kolga visste inte om vad, men hon skulle gärna ha tagit reda på det, men det var inte möjligt.

Efter ett tag blev Kolga kontaktad av några andra demoner som ville jaga och Kolga berättade att hon var på en plats med änglar. De andra demonerna sa att de skulle dyka upp och så gjorde de också. En bil med tre demoner parkerade utanför och Kolga kunde hjälpa de tre demonerna att tillfångata Martyri och Odette. Abigor och Andreia verkade ha försvunnit någonstans. Kolga kunde inte se dem och brydde sig egentligen inte heller om vart de tagit vägen. Andreia var ur vägen och kunde inte rädda de andra demonerna. De sex väktarna trängde in sig i bilen och det tog inte länge innan de stod utanför lärarhuset på Campus där Hel släppte in dem. Väl inne delade de upp sig. Kolga och Hel tog med sig Martyri till ett litet rum längst ner i byggnaden. Tortyren tog sin början.

Hel inledde den och då Kolga efter ett tag tog över så var hon lite osäker på exakt hur hon skulle göra. Hon hade inte använt sina krafter på andra väktare särskilt mycket. Hon började dock treva sig fram och experimentera och ett sadistiskt flin dök upp på hennes läppar då hon insåg att det hon gjorde hade verkan.

"Martyri... Du känner hur du sviker alla dina vänner. Du vänder ryggen åt dem, åt alla änglar och åt Gud! Vad är en martyr om det inte finns någon att skydda? Om det inte finns något värt att plågas för?"

Martyri härdade dock ut och efter ett tag knackade det på dörren. Utanför stod Ziz och Odette. De räddade Martyri ur hans grymma tillfångatagares makt och de två demonerna gick därifrån tomhänta och något snopna.

Off-kommentarer: Den mesta av den osäkerhet som Kolga kände under de första dagarna under kriget var egentligen min osäkerhet, men eftersom Kolga inte helt öppet visade osäkerheten så passade den in då hon ju faktiskt inte hade haft särskilt mycket med andra väktare att göra förut, varken änglar eller demoner. Min osäkerhet kom dels av att Skyfall innehöll så många nya element som jag ännu inte helt hade koll på och dessutom på att jag knappt kände någon av de andra spelarna. Jag kände fyra av änglaspelarna och hade träffat ett par av demonspelarna som hastigast. Utöver detta så var off-mötet innan lajvet första gången som jag ens träffade dem som jag skulle leka demon med. Många nya ansikten och många namn och personligheter att komma ihåg och hålla isär.

De var på väg mot bion. Kolga gick jämsides med Adam och pratade på om än det ena, än det andra, men hennes tankar flöt iväg till gårdagens möte och till det krig som nu pågick just under människornas näsor. De visste förstås inget om det och skulle heller inte få veta något. Adam hade sagt att Lotta skulle vara på bion. Lotta var Gersimis människa. Skulle Gersimi vara ensam? Vågade hon komma ensam?


Då de kom fram till bion såg Kolga att Gersimi inte var ensam. Freja stod där med henne och även Paregoron var där samt några människor från Kolgas människas klass. Kolga log och hälsade på dem alla, men hon var mycket nervös. Inte kunde väl änglarna föra bort henne nu? Även om de gav henne fem minuter så skulle det bli mycket svårt att förklara för människorna varför hon och de tre andra väktarna måste gå just innan bion.

Gersimi och Freja gick iväg för att köpa godis och Kolga slappnade av något. Hon pratade med människorna och undvek att se på Paregoron eller prata med honom. Hon märkte dock att han försökte ta kontakt med henne. Första gången ignorerade hon honom helt, men nästa gång som han diskret nickade åt henne gick hon åt sidan med honom för att höra vad han ville. Det var tur att människorna i gruppen var så många. De brydde sig inte särdeles om att Erica och Martin gick en bit bort. Just då Paregoron skulle börja säga något kom Gersimi och Freja. Kolga backade några steg, mot människorna och den eventuella trygghet de kunde erbjuda. Paregoron försökte lugna henne: ”Ta det lugnt. Vi ska inte göra dig någonting nu.” Kolga litade självfallet inte på Paegorons ord, men hon ansåg att det nog var bäst för honom att han gjorde precis så. Allt annat skulle ha verkat misstänksamt.

Resten av tiden innan filmen, Sweeney Todd, fördrevs med prat och diskussioner om filmen, dess recensioner samt andra mänskliga, triviala saker. Kolga lät Erica prata på, men höll hela tiden ett öga på de tre änglarna. Vid ett tillfälle kom Gersimi på att hon glömt någonting i bilen och bad Paregoron följa med henne för att hämta det. Med ett leende frågade hon Kolga om inte hon också ville följa med. Kolga avböjde vänligt, men bestämt. 'Vad tror hon om mig egentligen? Att jag är född igår? Varför skulle jag följa med två änglar ut mitt i brinnande krig?” tänkte Kolga för sig själv.

Det hände ingenting mer innan bion. Kolga var lättad över att inte behöva sitta bredvid någon ängel i biosalongen. Hon njöt av filmen, men kunde ändå inte undgå att märka att de tre änglarna verkade nervösa. Paregoron sprang ut ur biosalongen flera gånget under filmen. Då de kom ut ur biografen efter filmen förstod Kolga precis varför änglarna varit så nervösa. Utanför stod Hel och ett helt gäng andra demoner. De flinade då de såg änglarnas förskräckta miner. Kolga flinade också, men hon valde att inte ta del i bortförandet av änglarna. Hon följde med människorna och pratade bort dem från situationen. De misstänkte ingenting.

Off-kommentarer: Min tanke med denna första hela dag i Skyfall Mars var att ta det lugnt. Jag hade ännu inte kommit in i lajvet eller min roll och min pepp var rätt liten. Jag tvekade inte då jag blev medbjuden på bio av Adam. Han var inte med i lajvet, men visste vad det handlade om. Han förvarnade mig om att det kanske skulle vara andra Skyfallare på plats, men jag tänkte inte närmare på det egentligen, inte förrän jag såg Lotta, Annica och Martin på Bion. Då jag märkte att de var in-lajv så blev frestelsen för stor även för mig så jag gick in, vilket visade sig vara ett bra beslut. Jag kan inte tänka mig en mer spänd början på detta lajv än att lite av misstag umgås med tre änglar. :)

Det var den första dagen i den första vårmånaden, men det var ännu vinter. Ja, det var definitivt vinter. Det var mörkt och kallt och snön låg i ett tjockt lager på marken. Inte särskilt många människor syntes till, men däremot hade en större grupp, av något som väldigt lätt kunde misstas för människor samlats. De var demoner och de samlades på Umedalen, nära det gamla mentalsjukhuset för att Hel hade kallat dem. Något sådant hände inte särskilt ofta, men alla visste eller anade i alla fall orsaken till varför de samlades. Helvetets portar var stängda.

Kolga var inte i tid till mötet, men hon var inte heller tillräckligt sen för att någon skulle bry sig nämnvärt. Hon gick i rask takt, men saktade ner stegen då hon kom inom synhåll för de andra demonerna. Hon var nervös och på sin vakt, vilket i och för sig inte var ovanligt för henne. Hon var alltid nervös och på sin vakt, men idag var hon verkligen på helspänn. Hon hade inte haft särskilt mycket med andra väktare att göra förut och de flesta av demonerna som hon var på väg mot hade hon aldrig träffat förut. Kolga bemödade sig om att verka avslappnad och vandrade lojt fram till de andra demonerna och hälsade.

Några andra demoner anslöt sig till gruppen och då alla väntade var på plats började hela gruppen att röra sig, anförda av Hel. Tanken var att de skulle möta upp med en grupp änglar som också skulle träffas på Umedalen. Veritas skulle vara där och trots den allvarliga situationen flinade Kolga lite vid tanken på ett samtal med Veritas. Han var alltid lika intressant att diskutera med.

Demongruppen kom fram till en nedsänkning i marken och där nere såg de änglarna stå. Gruppen med demoner började genast gå mot änglarna, medan vissa demoner skrek taskiga tillmälen och betedde sig allmänt demonigt. Kolga höll sig i den bakre delen av gruppen och höll sig tyst. Hon såg ingen orsak till att förolämpa änglarna, inte just nu i alla fall.

Hel och änglarnas ledare, Ankh gick avsides för att diskutera och lämnade demoner och änglar att ta vara på sig själva bäst de kunde. Kolga höll sig i utkanten av väktargruppen, men betraktade hela tiden allt som skedde, vilket inte var så mycket. En hel del glåpord och sarkastiska kommentarer utväxlades och några av demonerna verkade tycka att det var otroligt roligt att kasta snöbollar på änglarna. Detta avslutades dock då de två ledarna kom tillbaks och meddelade att alla väktare skulle ta sig till en annan plats för att diskutera vidare.

Alla väktare förflyttade sig till en kvarterslokal där ledarna och några av dem utvalda väktare låste in sig i ett litet rum för att ytterligare diskutera situationen. Det var i alla fall vad Kolga antog att de diskuterade. Själv var hon inte inbjuden till diskussionen, men det rörde inte henne i ryggen. Hon kunde hitta annat att sysselsätta sig med. Hon vinkade Veritas till sig och med ett stort, tillgjort leende och en klapp på soffan bredvid sig fick hon ängeln att sätta sig ner där. Kolga började prata på och var noga att inte uttala några lögner. Hon pratade om ditt och datt och om triviala saker, vilket hon hoppades skulle få ängeln irriterad. Veritas hade ett sånt lugn och att få honom att visa det mista lilla irritation skulle vara en trevlig seger. Kolga hann dock inte prata länge innan Väktarledarna åter kom ut ur rummet. De verkade upprörda och irriterade på varandra. I nästa ögonblick förklarade de att det nu rådde krig mellan änglar och demoner.

Off-kommentarer: Denna text skrevs långt efter att lajvet var slut och därför är endast de stora dragen korrekta, medan resten är min konstnärliga frihet. Inget går dock helt emot det som hände, gjordes och sades under denna första prövande in-lajvstund i Skyfall Mars.

De gick snabbt och under tystnad. Natten hade åter börjat ta sin värld i besittning. En dunkel skymning rådde mellan träden. Kisse kunde känna att Lynx var spänd där han gick framför henne i skogen. Det gjorde henne något nervös, men också förväntansfull. De var på väg mot någonting nytt och spännande.

"Är det långt kvar?", dristade hon sig till att fråga.

"Nej, nej. Elyséet ligger här nära. Riktigt nära." Även Lynx' röst var spänd.

Bara några ögonblick senare kom en kal stenbyggnad inom synhåll uppe på en höjd. Lynx pekade mot den och förväntansfullt klättrade Kisse efter sin skapare. Den fyrkantiga byggnaden verkade trist och övergiven. Kisse bankade på den stora porten, men ingenting hände. Vad tråkigt! Kisse blev på dåligt humör.
Hon såg mot Lynx som hade gått en bit bort och nu vinkade åt henne att komma och titta. Hon gick bort till honom och såg direkt orsaken till att ingen hade öppnat. Stenkolossen var inte ensam. Det fanns mer! En betydligt större byggnad låg nedanför kullen och det rörde sig personer vid den. Glatt skuttade Kisse mot den med sin väska dunkande mot sidan. Då hon närmade sig Vasa Elyseum konstaterade hon att byggnaden nog hade sett sina bästa dagar.
Den lilla Gangrelflocken närmade sig det nedgångna Elyséet. De forcerade en mur och var på väg mot ingången då Lynx stannade till och vände sig till Kisse.

"Kisse. Då vi kommer in på Elyséet så ska du vara lugn och uppföra dig. Vi ska presentera oss för den som bestämmer här i Vasa och försöka ta reda på vad vi kan hjälpa Camarillan med. Har du förstått?"
Kisse nickade.

Alla hennes sinnen var på helspänn då de gick genom det höga stenvalvet som ledde in till Elyséet. En grupp vampyrer var redan där inne. Lynx stannade i närheten av dem och så gjorde även Kisse. Hon vädrade i luften och tittade sig oförskräckt omkring på Vasa-vampyrerna och på byggnaden de befann sig i. Vasaborna verkade än mer spända än Lynx och hela platsen andades spänning och äventyr. Kisse kunde inte hjälpa att hon kände sig uppspelt. Hon ville leka. Hon trampade nervöst på ställe. Hon ville leka nu.

"Nå, Gangrels?" En av de främmande vampyrerna hade vänt sig mot Lynx och Kisse. Lynx presenterade dem och personen som Kisse antog var den som bestämde i Vasa gav dem tillåtelse att stanna, tillfälligt i alla fall.

Kisse började utforska byggnaden. Hon hann inte se mycket av Elyséet innan ett visst tumult uppstod. En man hade uppenbarat sig från tomma intet. Han var välklädd i vit kostym och i ena handen höll han en smäcker käpp. Kisse kunde inte förstå varifrån han hade kommit, men han utstrålade definitivt en märklig makt som Kisse aldrig förr hade stött på och han verkade inte helt fast, som om han var en tredimensionell bild från en diaprojektor. Hon tog nyfiket ett steg mot honom och såg sig omkring efter Lynx. Han var en bit bort. Han och alla andra hade sjunkit ner i djupa och respektfulla bugningar. Kisse böjde sig också i en klumpig bugning för den främmande mannen efter att Lynx frenetiskt hade viftat åt henne att göra så.
Den vitklädde mannen tog till orda. Han pratade på ett sätt som Kisse hade svårt att förstå. Till att börja med lyssnade hon nyfiket, men snart blev hon uttråkad. Det enda hon uppfattade var att han räknade upp en lång lista med saker som de samlade Besläktade tydligen behövde få tag i. Mannen försvann åter och det blev liv och rörelse i det gamla Elyséet. Man började diskutera det som hänt och det som mannen sagt. En del order delades ut och flera av vampyrerna gav sig av åt olika håll. Lynx kom gående mot henne. Hans spelande ögon blixtrade till av upphetsning.

"Vet du vem det där var, Kisse?" Kisse skakade på huvudet "Det var Jacob Guldsten, Vasas gamle Furste!" Han lät Kisse tänka på saken en stund, men namnet sade henne inte något även om titeln Furste ingav respekt.
"Nu, Kisse, ska vi ut på jakt. Vi ska hjälpa till med att hitta en människa och föra den hit."  Det var någonting Kisse förstod sig på. Hon log mot sin Mästare och han log tillbaka. De delade på sig för att kunna täcka ett större område.

Kisse smög omkring utanför Elyséet. Hon höll ögon och öron öppna utifall en människa skulle röra sig där någonstans, men ingen levande stod att finna. De skulle nog bli tvungna att ge sig av längre bort för att få tag i en människa. Hon var just på väg för att söka upp Lynx och berätta vad hon kommit fram till då hon hörde rop och skratt inifrån Elyséet. Nyfiken på orsaken till uppståndelsen så klättrade hon upp i ett av de stora fönstren. Det visade sig att någon tydligen redan hade fått fast en människa och nu släpade in denne i Elyséet. Kisse hoppade ner ur fönstret och började springa nästan redan innan hon landat. Snabbt var hon framme vid människan, som avsvimmad låg på marken innanför Elyseiruinens väggar. Det var en man. Han såg trevlig ut. Kisse böjde sig över honom för att titta närmare, men blev snabbt ivägkörd. Med människan hade hon ingenting att göra!

Något stött gick Kisse därifrån. Hon hittade dock snabbt någonting annat intressant att undersöka. Människan hade tydligen burit på en vit fryslåda. Denna stod nu en bit bort. Vad kunde finnas i den? Kisse gick fram till den och lyfte av locket. En lockande doft slog emot henne. Blod! Lådan var fylld till bredden av påsar innehållande rött, färskt blod. Kisse spärrade upp ögonen och sträckte fram en hand för att känna på en av påsarna, men innan hon hann göra det så rycktes locket våldsamt ifrån henne och en fruktansvärt ful vampyr stod på andra sidan lådan och såg ilsket på henne. Kisse tog förskräckt några steg bakåt och höll på att snubbla över sin kjol.

"Jag... jag skulle bara titta”, stammade hon.

"Det finns inget att titta på här. Ge dig iväg!" Hans gutturala röst tillät inga motsägningar och Kisse skyndade därifrån, upprörd och förskräckt.

Återigen hade Kisse blivit ivägkörd. Vad skulle hon hitta på nu? Hon hade redan hunnit se det mesta av Elyséet, men bedrev ändå en stund med att undersöka byggnaden en gång till. Det var inte särskilt roligt. Hon ville ju leka. Hon gick fram till första bästa Besläktade. Det var en kvinna, som såg vild ut. Kisse tvekade en stund, men kvinnan hade redan vänt sin uppmärksamhet mot henne.

"Hej, jag är Kisse. Vill du leka med mig?" Kisse log mot kvinnan som verkade både förvånad och irriterad över frågan. Kisse närde inga högre förhoppningar om att få en lekkamrat.

"Självklart. Vi leker hitta kniven." Kvinnan gav Kisse ett kallt leende och gick sin väg. Hitta kniven? Ja, varför inte. Kisse skuttade nöjt iväg för att söka efter en kniv.

Om hon var en kniv, var skulle hon gömma sig? Kisse visste inte. Hon hade aldrig varit en kniv och skulle nog inte ha någon större lust att vara en heller. Hon letade igenom Elyséet med rekordfart. Ingen kniv där. Bäst att leta utanför också. Inte heller där kunde hon hitta någon kniv, men hon plockade på sig ett par stenar som någon gång hade varit delar av muren, men som nu vittrade låg i skärvor på marken. Just då hon hade låtit stenarna glida ner i väskan kom Lynx gående mot henne. Han var på väg mot det parti i Elyséets mur som var högre än resten. Uppe på muren stod en främmande vampyr. De gick mot muren. Lynx klättrade upp på den, men Kisse stannade kvar på marken. Hennes Mästare bytte några ord med den främmande. De verkade ha mötts förut. Den främmande var nog en Gangrel han också. Kisse gick ända fram till muren och tittade upp. Han tittade ner på henne. Hon lade huvudet på sned.

"Liten." Det enda ord han yttrade åt henne. Sedan började han prata med mannen som hade gett lov åt Lynx och Kisse att stanna.

De verkade ha mycket att prata om. Kisse hade gärna pratat lite med den främmande, men tålamodet räckte inte till för att vänta så hon gick därifrån. Kniven var glömd och hon visste inte vad hon skulle göra. Med dröjande steg gick hon åter en gång in i Elyséet. Hon gick mot människan som ännu låg på marken. Hon undrade hur han mådde. Det kunde inte vara trevligt för honom att ligga där på den våta marken. Kisse väcktes ur sina funderingar av att ordet ”varulv”. De andra Besläktade hade samlats kring gett-lov-att-stanna-mannen och de verkade upprörda. Kisse lyssnade på samtalet. De skulle visst alla tillsammans gå till attack mot en varulv som fanns i närheten. Kisse kunde inte förstå varför, men eftersom Lynx inte protesterade så gjorde inte hon det heller. Det Lynx däremot sa var att Kisse borde få stanna i Elyséet och vakta människan. De andra vampyrerna gav henne värderande blickar men gick med på Lynx fordran. Kisse visste inte om hon skulle vara lättad eller besviken. Hon hade gärna följt med Lynx och de andra på varulvsjakt, men att stanna ensam med människan kunde också bli spännande. Innan gruppen med Besläktade gav sig iväg kom Lynx fram till Kisse.

”Kisse. Nu när du blir ensam här så kan du ju passa på att ta ett par blodpåsar åt oss och gömma dem någonstans. Visst?” Han såg knipslugt på Kisse. Kisse nickade ivrigt. Nu skulle det bli ännu intressantare att stanna.

Kisse satte sig på huk bredvid människan och såg på då de andra vampyrerna vandrade iväg i samlad tropp. Det blev tyst. I tystnaden kunde Kisse börja urskilja nattens olika ljud; regndropparna som föll, vinden som fick trädens våta kronor att ruska på sig och avlägset, en mopeds skarpa brummande. Kisse lade huvudet på sned och betraktade människan. Det enda som tydde på att han ännu var vid liv var bröstkorgen som höjdes och sänktes. Hon kröp lite närmare honom och sträckte ut en hand för att försiktigt röra vid honom. Ingenting hände. Hon knuffade i honom igen, lite hårdare den här gången. Ingen reaktion nu heller. Han var riktigt borta. Kisse reste sig upp och tassade fram till blodlådan. Hon lyfte på locket och tittade på de välfyllda påsarna. Med en ivrig hand grep hon de två översta och satte tillbaka locket. Var skulle hon nu gömma dem? Hon började leta efter ett bra gömställe. Under tiden började hon höra tjut och skrik från skogen. Hon hoppades att det gick bra för Lynx och de andra. Då hon hittat ett gömställe stuvade hon in blodpåsarna och gav dem en lång längtansfull blick. Hon gick tillbaka till människan. Det dröjde inte särskilt länge innan stridskämparna återvände. Kisse såg storögt på medan de kom in. Alla verkade vara mer eller mindre sårade och vissa formligen kastade sig på blodlådan. I tumultet lade ingen märke till att två blodpåsar på något mystiskt sätt hade försvunnit.

Lynx hade också snappat åt sig en påse, men verkade inte vara särskilt skadad. Han kom nonchalant framspatserande till Kisse. Hans ögon lyste av upphetsning.

”Hur var det?” frågade Kisse ivrigt.

”Det var en mycket intressant strid.” Lynx log och återgav sedan hela striden. Hans röst var exalterad och han illustrerade hela berättelsen med stora och våldsamma rörelser. Kisse hörde andäktigt på. Vad spännande!

”Kisse. Var är förresten blodpåsarna?” Lynx hade avslutat sin berättelse och sänkt rösten även om den ännu lät lika upphetsad.

”Kom.” Kisse tog med Lynx till sitt gömställe. Han berömde henne för stölden och för det fina gömställe hon hittat. Kisse lapade ivrigt i sig berömmet.

De lämnade blodet i gömstället och gick ut mot mitten av Elyséet igen. De samlade besläktade verkade rådlösa. Ingen gjorde någonting. Några spidda samtal och blodsdrickande var den enda aktiviteten. Kisse undrade om de hade samlat ihop allt som den där gamle Fursten hade bett dem att samla in. Just då kände hon hur hon förlorade kontrollen över sig själv.

”Hör upp!” Orden kom ur hennes mun och det var hennes röst, men orden var definitivt inte hennes egna. De Besläktade ville inte höra upp, utan fortsatte sina samtal. De trodde alla att det bara var en ung vampyr som ville ha uppmärksamhet, ända tills en kvinna tystade dem alla med upplysningen om att det var Furst Guldsten som talade. Guldsten satte orden i munnen på Kisse och hon kunde inget annat göra än att ljudligt basunera ut dem. Kisse förstod inte allt som hon sade, men hon förstod att Guldsten inte var nöjd med de Besläktade, att de inte hade samlat ihop allt de skulle och att det var bråttom.
Lika plötsligt som hon hade förlorat den egna viljan, lika plötsligt kom den också tillbaka. Den främmande närvaron var borta. Kisse snurrade runt för att försöka få syn på... ja, få syn på någonting, men inget ovanligt fanns i sikte. Runt omkring henne surrade det upphetsat och rådlösheten var som bortspolad. Bredvid henne stod Lynx och plirade nyfiket på henne.

”Hur kändes det, Kisse?”

”Jag vet inte riktigt...” Hon ruskade olustigt på sig. Det hade inte varit en särskilt trevlig upplevelse.

Innan Kisse hann redogöra för hur underligt det hade känts så beodrades alla ut att söka efter en blomma. Den skulle vara vit och rosa och likna en ros. Kisse och Lynx gick ut ur Elyséet för att  försöka finna den beskrivna blomman. Att plocka blommor var inte precis Kisses favoritsysselsättning, men det var bättre än ingenting. Hon skuttade omkring och rev till sig blommor, även om Lynx påpekade att ingen av dem såg ut så som blomman de sökte. Kisse struntade i det. Om de nu absolut måste vara ute på blomjakt så kunde de väl göra det ordentligt.
Den rosliknande blomman hittades snart av någon och blomjakten var slut. Kisse stoppade sin blombukett i sin väska för framtida undersökning. Gangrelduon gick tillbaka till Elyséet, men Kisse skuttade snart ut därifrån igen. Den här gången skulle hon plocka en brännässla. Nässeljakten blev kort för just utanför Elyseiporten hittade hon ett stort bestånd nässlor. Hon greppade en näve och slet upp dem. Väl tillbaka inne i Elyséet räckte hon glatt fram dem  till en blond, långhårig kvinna med en stor bok. Kvinnan ville inte ta emot dem just då. Kisse stoppade in nässlorna i en spricka i Elyseiväggen lite modfälld över att kvinnan inte hade verkat särskilt entusiastisk över att Kisse hade hittat brännässlor åt henne.      

Alla Guldstens föremål var nu insamlade, men det tog ändå en stund innan någon gjorde någonting med dem. Kisse visste inte varför. De hade ju Bråttom! Efter ett tag kom i alla fall kvinnan med boken och började ordna och ställa. Människan lyftes till mitten av Elyséet och bokkvinnan och fyra andra, däribland Lynx, ställde sig i ring runt honom. Någon slags ritual skulle äga rum. Kisse förstod inte nyttan av det, men hon tyckte det verkade spännande. Hon betraktade fascinerat de fem Besläktade som utförde ritualen. De mässade ord som hon inte förstod. Kvinnan med boken ledde ritualen och efter ett tag höjde hon en kniv och skar upp människan. Ritualen var slut och Kisse väntade på att någonting skulle hända, men inget hände förutom att bokkvinnan då hon fick tag i en blodpåse störtade sig över den som ett vilddjur. Hon hällde i sig påsens innehåll med en beundransvärd skoningslöshet. Kisse lade huvudet på sned. Hon skulle nog inte ha kunnat göra det bättre själv.  

En läskig man hade trätt in i Elyséet. Kisse hade ingen aning om varifrån han kom eller varför han var där. Han var ingen Besläktad, men han var inte en vanlig människa heller. Han sade sig vara en svartkonstnär. Resolut tog han över bokkvinnans ritual. Med några ljus markerade han en cirkel. Han sade att ingen fick komma innanför cirkeln. Kisse undrade vad som skulle hända om hon försökte. Hon funderae på saken en stund, men vågade inte försöka utifall att svartkonstnären skulle bli fruktansvärt arg och förvandla henne till någonting läbbigt. Undrar om han skulle kunna förvandla henne till en groda?

Svartkonstnärens ritual var inte lika fascinerande som den som de Besläktade just hade utfört. Kisse såg sig om efter någonting annat att göra. Hon kände hur stämningen i Elyséet plötsligt förändrades och vände sig om. I en av byggnadens portöppningar skymtade siluetterna av några personer. Vilka var det? En oro spred sig bland de Besläktade och Kisse trampade nervöst och drog sig bakåt, bort från porten. Oron förbyttes i en mild panik då de nyanlända under högljudda tjut gick till anfall. De nedgjordes men stämningen blev ändå inte lugnare. Kisse hörde någon säga att det här bara hade varit en förtrupp. Det skulle komma fler. Och visst kom det fler. I anfallsvåg efter anfallsvåg kom Sabbatens krigare. Kisse hade förstått vilka dessa vampyrer var. Lynx hade berättat om Sabbaten och deras onska och krig mot Camarillan. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon blev skjuten, men inte svårt. Hon helade sig snabbt igen, men rädslan kunde hon inte göra någonting åt. Kisse var skräckslagen. Hon fräste oavbrutet, mot anfallarna och mot andra som råkade komma för nära. En man som försvann och dök upp på olika ställen hela tiden fick Camarillans Besläktade att samlas i en grupp. Kisse ansåg det bästa att ansluta sig till gruppen. Hon sökte sig in i mitten av folkklungan för att söka mängdens trygghet.
 
Ett plötsligt uppdykande!
En skarp smäll av nackkotor som lossnade från sina fästen.
Kisse virvlade runt i intet och det totala mörkret omslöt henne.

***

Någonting kallade på henne.
Mörkret gav vika och hon vandrade in i Elyséet.
Hon var svag och omtumlad. Världen var förändrad. Den gamla Elyseibyggnaden fanns där. De Besläktade fanns där. Men hon fanns inte där för dem. Ingen såg henne gå bland dem, förutom en av de kvinnliga Besläktade. Lynx fick genom denna kvinna reda på att Kisse var där. Hon ville prata med honom, fråga vad som var på gång, men hon talade för döva öron.

Platsen lockade och kallade på henne.
Hon såg den gamle vampyren som Lynx kallat för Guldsten. Han vandrade lika obemärkt som hon bland de Besläktade. Hon lämnade Lynx sida och närmade sig den gamle. Hon bugade sig för honom.

”Så, det är du som är Kisse.” Det var mera ett konstaterande än en fråga. Hon nickade.
”Dras även du till denna plats inatt?” Hon nickade igen.
”Du ska få erfara att någonting stort kommer att ske innan nattens slut.” Där slutade deras samtal och Guldsten lämnade henne att fundera över vad han hade sagt.

Platsen kallade.
Runtomkring henne utkämpades en strid. En efter en föll många av de Besläktade. Svartkonstnären fortsatte med sina mystiska riter i mitten av Elyséet. Guldsten gick in i mitten och med magikerns hjälp trädde han över gränsen. Han fick sitt oliv tillbaka! Kisse störtade fram. Hon bönade och bad om att hon också skulle få återgå till olivet, men hon kunde inte avgöra om magikern inte kunde se och höra henne eller om han bara ignorerade hennes önskan. Kisse gick därifrån, för att likgiltigt se på då den nu olevande Jacob Guldsten stred och hur någon han kallade Preti samtalade med honom och hur Preti fich Lynx att slå sig själv medvetslös och hur Preti övertalade svartkonstnären till att hålla porten öppen...

Det lockade och drog. Kisse tog ett steg. Hon tog två steg. Hon gick långsamt mot porten. Hon skulle åter träda in i olivet! 

Endela hör sitt hjärta bulta panikartat. Hon ser sig förskrämt omkring på blodbadet som för ett andetag sedan var en grupp högst levande, men ack så dödsdömda människor. Nu är de döda. Åtta av Tvillingstädernas mäktiga Gillens Stormästare och Stormästarinnor är döda. Kvällen hade inte börjat särskilt bra, men den hade definitivt slutat dåligt...

Endela anlände som en av de sista till Slantlånargillets lokal där det arliga Stormötet för Tvillingstäderna Manderon-Randerons gillen skulle äga rum. Det var hennes första Stormöte och hon var, märkte hon, något nervös och osäker på vad som förväntades av henne. Kvällens värdinna, Slantlånargillets Stormästarinna, tog emot henne och skrek gällt efter en tjänare. Han kom förskrämt framspringande och visade Endela till en plats längst ner vid ett bastant långbord. Med avsmak noterade hon att hon hade placerats bredvid Bryggargillets Stormästare. Platsen mittemot henne var tom, men fylldes snart av Spillkärregillets Stormästarinna. Då alla var på plats höll värdinnan ett välkomsttal i vilket hon utlyste Furstens frid och vapenvila över mötet så som seden bjöd. Därnäst hälsade alla 12 Stormästare och Stormästarinnor i tur och ordning. Endela njöt av sin korta stund i rampljuset.

 

"Jag är Endela Lonnawati, Stormästarinna för Sömnadsgillet. Jag kommer i frid och för Manderon och Randerons bästa."

 

Slantlånargillets Stormästarinna meddelade att Fursten hedrade dem med att närvara genom sin skrivare. En mörkhårig, allvarlig man stegade fram till långbordets huvudände. 'Stilig...' for det genom Endelas huvud. Hon var mer intresserad av mannens utseende än av vad han sa, men hon flyttade blicken till ett av salens många ljus för att kunna lyssna ordentligt. Det hon hörde fick det att knyta sig inom henne. Fursten hade låtit slå en ring av beväpnade vakter kring platsen och ingen skulle komma in eller ut innan vissa saker var utredda. Exakt vad dessa saker var framgick inte, men att det hade med den senaste tidens upplopp att göra var helt klart och att han ville ha hjälp av Gillenas ledare. I sitt meddelande verkade Fursten även mycket missnöjd med sina Stormästare och Stormästarinnor.

 

Det faktum att Endela faktiskt visste en del om upploppens orsak och själv hade del i det fick henne att må dåligt. För några veckor sedan hade Slantlånargillet efterskänkt Sömnadsgillets skuld på det villkoret att Sömnadsgillet ordnade så att stadsvakterna misskötte sina sysslor. Tack vare sin goda relation till tvillingstädernas skökor så hade gillet många kontakter inom stadsvakten. Uppgiften hade varit lätt att genomföra och stadsvaktens frånvaro hade gett fritt spelrum för upploppen.

 

Endela gjorde sitt bästa i att hålla masken och inledde desperat en konversation med Bryggargillets Stormästare. Medan han pratade på om vin och bryggningsprocesser ordnade hon upp sina tankar och samlade sig så gott det gick. Då sällskapet bröt upp och inledde den fria samvaron i väntan på Bordsmåltiden var Endela någorlunda klar i huvudet och beredd på att ta itu med kvällens huvuduppgift: Att få ut det fruktansvärda Bryggargillet ut ur Gillesgemenskapen och ersätta dem med det långt trevligare Bagarsällskapet. Innan hon kommit så långt i sina tankar stod Byggargillets Stormästare framför henne. Han såg bister ut.

 

"Jag vill prata med dig," sa han bryskt och gick lite avsides. Endela kände hur ilskan bubblade upp i henne. Han hade väl inget ett vara så där bister över, det var ju hans gillesmedlemmar som misskött sig! Hon följde efter honom för att få reda på vad han ville. Han gick rakt på sak.

 

"Senast våra Gillen gjorde affärer stal ditt Gilles medlemmar något från oss och vi vill ha tillbaka det!" Endela kämpade för att hålla rösten lugn då hon svarade.

 

"Det måste ha skett ett missförstånd av något slag. Vi stjäl inte. Mina flickor kom tillbaka blåslagna och utan betalning, men både betalningen och ett skadestånd ska vi ha."

 

"De slynorna fick bara vad de förtjänade."

 

Diskussionen kom ingen vart och Endela lämnade den förbittrad av hans trångsynthet. I sitt raseri skrev hon ett brev till sitt Gille att för kontrollera saken. Kanske skulle Byggargillet tro på henne om hon hade en skrift att visa upp. Byggarna skulle få betala för det här och ge en ordenlig ursäkt. Hon sände iväg brevet med budbäraren, drog ett djupt andetag och tog sen tag i sin huvuduppgift. Hon började med den hon trodde skulle vara lättast att övertala: Spillkärregillets Stormästarinna. Endela blev inte besviken. Det var lätt. Hon upptäckte också att hon trivdes i Spillkärregillets Stormästarinnas sällskap. Hon fick uppmärksamhet, ja kände sig nästan beundrad i dennas sällskap, vilket var något som var svårt att uppnå i de andra Gillesledarnas närvaro.

 

Resten av den fria samvaron gick åt till att övertala och förhandla med de andra Stormästarinnorna och Stormästarna. Det pågick förstås många diskussioner och förhandlingar. Endela gjorde sitt bästa för att hålla reda på allt hon hörde och fick reda på, men informationen krumbuktade sig likt ormar och hon fick ingen rätsida i det hela. Sjöfartsgillet sålde tyger till Bryggargillet; Köpmannagillet ville köpa gobelänger för ett tempel; Bryggargillets Stormästare verkade mycket förtjust i fåglar och i hur man syr en klänning; Färgargillet var orolig för experimentfärgade röda tyger ute på marknaden; Spillkärregillets Stormästarinna kunde inte förstå Endelas prat om stiliga män och Glasblåsargillets Stormästarinna och Krukmakargillets Stormästare betedde sig underligt.

 

Efter ett tag visste Endela inte vad hon skulle tro eller vad hon skulle göra, men hon blev glad då budbäraren kom med ett brev till henne från gillet. Brevet underströk det hon tidigare hade sagt till Byggargillets Stormästare. Då hon visade upp det för honom verkade han lite snopen. Endela log varmt mot honom och klappade honom lätt på axeln. I en stundens ingivelse sade hon åt honom att de kunde diskutera ersättningen senare, men att det hon för tillfället ville var att få Bryggargillet ut ur Gillesgemenskapen. Om han hjälpte till att få detta till stånd så skulle nog ersättningen minska avsevärt. Han accepterade och då han lämnade henne stående i gillessalens ena hörn började hon fundera på sin det hon just gjort. Hade det varit smart? Var det en bra eller dålig sak, det de kommit överrens om? Hennes humör sjönk avsevärt då hon inte kunde hindra beslutsångesten från att med kall hand krama om hennes hjärta. Något som dock fick Endela att bli av med sitt sorgmod var då hon fick tillfälle att byta några ord med Furstens skrivare. Hon gav honom en komplimang eller två, diskuterade och log sitt vackraste leende, men han verkade inte det minsta affekterad och åter surmulen gick hon därifrån då han vände sig om för att prata med någon annan.

 

Då Bordsmåltiden inleddes var Endela glad över att slippa informationsflödet för en stund. Tjänaren bar in skål efter skål med mat och Endela tyckte att det såg underbart ut, men Bryggargillets stormästare försäkrade henne om att Bordsmåltiderna hade varit bättre förr. Mitt under bordsmåltiden kom en man med ett stort svärd vid höften inrusande. Måltiden och diskussionen stannade tvärt. Han verkade upprymd och frågade om någon ville spela tärning. Alla satt som förstenade en stund och Endela kände sig lika chockad som de andra såg ut. Trots det bubblade ett skatt upp ur halsen på henne, men hon svalde det snabbt då de andra började reagera. Mannen brydde sig inte om då man bad honom att avlägsna sig eller åtminstone ta bort svärdet, inte heller den enträgna frågan om hur han sluppit in besvarade han. Han närmast dansade runt bordet och pratade glatt. I Endelas öron lät det som ren rappakalja alltihop och att döma av de andras miner så tyckte de likadant. Furstens skrivare verkade plötsligt ha kommit till insikt om vem det var som störde deras Bordsmåltid, men i stället för att göra något vettigt så räckte han över en stor påse till mannen som därefter avlägsnade sig.

 

Efter det att mannen hade gått kom diskussionen åter igång, men den här gången var den mycket mera allvarstyngd och stämningen var allt annat än behaglig. Då druvklasen bars in så var det många som genast lämnade bordet.

 

Endela fortsatte ännu i sin strävan att få Bryggargillet utröstat. Hon berättade att hennes kusin som var ledare för bagarsällskapet skulle komma till Stormötet och presentera sig och bagarna. Han skulle kunna belysa vilken betydelse bagarna verkligen hade för Manderon-Randeron. Det kändes som om hon skulle kunna få igenom sitt Gilles önskemål. Det fanns dock en sak som skapade ångest för Endela i väntan på Palavern. Orsaken till ångesten var ett meddelande från Blåklockans adelshus till alla Gillen. Adelshuset erbjöd finansiellt stöd och ekonomisk trygghet till det Gille som kom med det bästa affärsförslaget eller erbjudandet. Endela ville inte gärna blanda sig i något som hade med adelsmän att göra, men samtidigt så skulle ju gillet kunna få mycket ut av ett samarbete med ett adelshus. Då hon började fundera över vad hon skulle kunna erbjuda blåklockan så var allt tomt. Hon kunde inte komma på ett enda vettigt förslag. Hon var inte ämnad för det här! Hon begravde ansiktet i händerna och försökte sedan att glömma hela saken genom att diskutera med Spillkärregillets Stormästarinna, Turva, som inte heller verkade vara så ivrig på att skriva till Blåklockan. I det samtalet fick hon den självbekräftelse hon behövde, men beslutsångesten gällande adelshusets meddelande fanns ännu kvar. Endela längtade tills dess då bagarna skulle bli en del av Gillesgemenskapen. Då skulle hon ha sin kusin där som stöd. Han skulle nog alltid veta vad man borde göra. 'Han borde förresten komma när som hels nu,' tänkte Endela.

 

Då Endelas kusin äntligen dök upp så var Endela inbegripen i en nervös diskussion med Krukmakargillets Stormästare. Då de satte sig och han började berätta om bagarsällskapet, log Endela uppmuntrande åt hans håll. Hon såg sig omkring på de andra Stormästarna och Stormästarinnorna. De måste ju tycka om honom. Han var redig och vältalig och bjöd på utsökta småkakor. Han var en bra representant för sitt sällskap. Då han lämnade dem verkade alla ändå inte vara riktigt övertygade och Endela kände sig något stött över detta.

 

Klagomål på olika gillen togs upp och diskussioner om eventuella utröstningar kom igång. Färgargillet anklagades för att smutsa ner luften kring sina färgerier och Byggargillet anklagades för att inte slutföra sina uppdrag som de borde. Endela tog upp sina anklagelser emot Bryggargillet och anförde sina argument för varför gillet inte borde få vara kvar i Gillesgemenskapen. Hon förde fram sin sak bra, tyckte hon. Det tog så länge innan någon annan kom med något inlägg mot Bryggargillet att Endela för ett tag blev rädd att ingen skulle hålla sitt avtal, men snart fick hon stöd i sina anklagelser och man beslöt att rösta om Bryggargillets utgång. Handelsgillena drog sig tillbaka för att överlägga om sin gemensamma åsikt. Då de kom tillbaka och avlade sin röst blev Endela alldeles förkrossad. De röstade för att gillet skulle få stanna kvar. Resten av gillena röstade och som Endela befarat så hade hon inte tillräckligt med röster. Bryggargillet fick stanna kvar. De tre handelsgillena önskade istället få Färgargillet utröstat. Ännu ett bakslag. Endela hade inte förberett sig för en sådan situation och hade ingen aning om hur hon skulle rösta. Vad var bäst? Vilket alternativ skulle hennes gille dra mest nytta av? Hon kände hur ångesten kom krypande. Hon hade inte valt det här. Hon hade aldrig bett om att få bli Stormästarinna. Några av de andra Gillesledarna höjde sina händer för förslaget att Färgargillet skulle ut. Endela tittade bort mot Färgargillets Stormästarinna och fick en fruktansvärd blick tillbaka. Hon såg sig omkring och lät armarna ligga kvar lätt vilande på bordet. Färgargillet åkte inte ut.

 

Andra slag av diskussioner kom igång och ämnet började allt mer att glida in på upploppen och deras orsak. Hetsiga debatter och ordkonfrontationer utbröt och en hel del fakta och spekulationer kom i dagern. Efter ett tag drog sig Furstens skrivare undan för att fundera igenom de saker som diskuterats. Ett uppbrott gjordes i samtalen och en stund av fri samvaro inleddes. Stämningen var inte den bästa då Gillesledarna lämnade bordet, men heta känslor hade bättre chans att svalna i fri samvaro med andra än i hetsiga diskussioner vid förhandlingsbordet. Endela passade på att tala lite med Turva och försökte också lätta upp stämningen lite, vilket inte verkade uppskattas av de andra Stormästarna och Stormästarinnorna.

 

Ett par främmande män hade kommit in i lokalen. Den ene verkade vara den andres fångvaktare. Hen tillfångatagna hade lapp för ena ögat och ett ärr över hela den ansiktshalvan. Endela kände igen honom och blev livrädd. Han hade varit med den där fruktansvärda natten då Endela hade bevittnat, nej, varit del i någon underlig rit som Andai Lagrain av Orkidén hade lett. Han hade bränt lite hår och slaktat en tupp och de hade mässat något underligt i kör. Det värsta av allt var namnet som hade nämnts, Furstens namn. Som ett skrämt barn som gömmer sig under sin mors klänningsfåll tog Endela sin tillflykt bakom de andra Gillesledarna. Hon ville inte se mannen och hon inbillade sig att om han inte såg henne så skulle han heller inte kunna göra henne något ont. Mannen krävde pengar för att hålla tyst om allt han visste och det var inte lite. Han verkade veta något om alla gillen, någonting dåligt, hur de varit inblandade i upploppen. Inte förrän nu började det gå upp för Endela att alla gillen hade ett finger med i spelet då det gällde upploppen. Stormästarna och Stormästarinnorna sökte sig till sina platser för att diskutera med den enögde mannen som hånfullt och nonchalant halvlåg på långbordet. Efter en stunds tvekan intog också Endela sin plats, något uppmuntrad av att mannen inte nämnt henne. Kanske mindes han inte att hon hade varit med den där natten. Samvetslöst och brutalt räknade han upp alla Gillens skuld i upploppen och krävde betalt och hjälp att fly eller så skulle Fursten få reda på allt. Till sist nämnde han även Sömnadsgillet men inte riten utan deras uppehållande av vakterna. Endela nekade så som alla andra Gillesledare hade gjort. Ingen ville erkänna och ingen ville öppna sin pengapung vilket medförde att den enögdes fångvaktare fick nog och båda två försvann snabbt, till fördärv för Tvillingstädernas gillen.

 

Då de två nmännen försvunnit lägrade sig en chockad tystnad över stormötet, men endast en liten stund. Stormästarna och Stomästarinnorna var snara med att hårdhänt fråga ut den enda Stormästarinna som inte blivit anklagad för något, nämligen Turva av Spillkärregillet. Till allas förskräckelse kom det fram att Turva inte alls tillhörde Spillkärregillet. Hon var i själva verket en lönnmördare. En Lönnmördare! Endela kunde inte förstå det. Hon orkade inte, ville inte förstå det.

 

Furstens skrivare kom snart tillbaka i sällskap med en annan man. Återigen bänkade sig Gillenas högsta höns på sina stolar kring långbordet. Stämningen var tryckt. Det var som om det låga, välvda taket kom närmare, tyngde på dem. Endela satt tungt på sin stol. Hon var inte medveten om vad som hände runt omkring henne förrän hon hörde både Glasblåsargillet och Krukmakargillet erkänna att de var inblandade i kravallerna, men att det var på grund av Slantlånsrgillet. Endela vaknade till. Tänk om de kunde lägga all skuld på Slantlånargillet. Det kändes som om hon inte hade någonting att förlora, loppet var kört. Utan att tänka på guldmynten som rasslade i börsen så erkände hon Sömnadsgillets del i upploppen och lade skulden på Slantlånargillet. Hon kunde nästan känna hur Slantlånargillets Sormästarinna borrade sina kalla ögon i henne. Därnäst gick en våg av illamående genom Endela då skrivarens sakligt beskrev straffet för förräderi. Hur kunde hon ha varit så dum att hon erkände? Glasblåsargillets Stormästarinna steg upp och proklamerade stolt att hon var beredd att ta sitt straff, men till allas förvåning sade skrivaren att det inte skulle behövas. Ärlighet lönar sig, sade han. Därnäst gav han en kniv till Turva och som en stormvind for hon genom rummet och lämnade ett spår av död efter sig. Alla de åtta Gillesledare som inte erkänt blev kallblodigt mördade.

Endela hör sitt hjärta bulta panikartat. Hon vill kräkas, men kan inte. Hon ser sig förskrämt omring på på blodbadet. Hon önskar att hon aldrig mera ska behöva se något liknande. Kvällen hade inte börjat särskilt bra, men den hade defenitivt slutat dåligt...

Off-kommentarer: Den här texten skrevs just efter lajvet och det var meningen att jag skulle skicka den till en av arrangörerna så att den kunde sättas upp på föreningens hemsida. Jag var också helt säker på att jag skickade iväg den ända fram tills nu (mer än två år efteråt) då jag går igenom mina gamla mail och inser att texten aldrig blev ivägskickad…