Himmelen var dystert grå då Kolga gav sig av till universitetsområdet. Vädret hade verkligen varit intetsägande den här dagen. ”Tabula rasa” tänkte Kolga för sig själv ”Ziz är som ett blankt papper, en oskriven bok. Han vet inte exakt vad eller vem han är...”

På universitetsområdet mötte Kolga upp med Gersimi och de två strövade omkring mellan universitetsbyggnaderna och småpratade om allt möjligt. Kolga fick reda på att änglarna skulle träffas vid Norrskenet lite senare, men hon ämnade inte gå dit. Det skulle ha varit dumdristigt eftersom änglarna antagligen skulle vara så många ikväll. Gersimi försökte få Kolga att ta med sig de andra demonerna från universitetsområdet och helt och hållet lämna änglarna ifred den kvällen, men Kolga försäkrade henne om att sådant tal inte skulle tas nådigt emot av de andra och hon ljög ihop att hon själv var där för att försöka skydda både demoner och änglar. Gersimi kunde inte säga emot ett sådant påstående.

Då de två väktarna skildes åt sökte Kolga genast upp Orka och fann henne tillsammans med Tvivel och Mara. Den lilla demongruppen bestämde sig för att gå in i naturvetarhuset innan änglarna kom dit. De försökte hitta en bra utkiksplats som samtidigt fungerade som gömställe. Efter ett tag hörde de någon komma i trapporna. Det var en grupp änglar och demonerna sprang för allt vad de var värda. Bättre fly än illa fäkta. Under flykten försökte Mara och Orka ta kontakt med de andra demonerna som skulle närvara. Abigor, Vrede och Cerumen befann sig på universitetsområdet, men de slapp inte in i naturvatarhuset och de fyra flyende demonerna kunde inte komma till någon av utgångarna. Efter många vändor och nervösa samtal sammanstrålade ändå demonerna och hittade även Hel sittandes vid huvudingången. Kolga förstod inte varför demonledaren satt där eller varför hon verkade så groggy.

Då Hel tack vare Vrede och Orka kvicknat till gav sig demonerna ut på jakt. Nu var de tillräckligt många för att inte behöva fly från någon av de änglagrupper som rörde sig i huset.
Det dröjde inte länge innan demongruppen hittade Ankh under en trappa, helt ensam. De tog henne med sig ett par trappor upp. Kolga tvekade. Hon visste inte om hon skulle meddela de andra änglarna om vad som var på gång. Hon lät bli, med ett litet leende på läpparna. Hon ville att Ankh skulle få lida lite. Då Gersimi alldeles utom sig ringde för att ta reda på var Ankh var svarade Kolga att hon inte visste.

Medan Abigor, Vrede och Hel torterade Ankh satt de andra demonerna en liten bit bort och slöade och höll vakt. Ziz gjorde ett besök bland dem och fick många spydiga kommentarer kastade på sig. En stund efter att Ziz hade gått meddelade Hel att Ankh hade valt att duellera mot Abigor. Bara ett ögonblick efter det dök Ziz upp igen och han var inte ensam. Med honom kom en hel skock änglar. De var där för att frita Ankh, men demonerna greps av panik och flydde hals över huvud. Då Kolga sprungit en bit insåg hon hur dum hon var och gick tillbaka. Där stod änglar och demoner och blängde surt på varandra. Ingendera kunde göra någonting så de bröt upp och gick återigen skilda vägar.

Demonerna fortsatte sin jakt och hade återigen tur. Elana korsade deras väg och blev ett lätt byte. Den här gången skickade Kolga dock sms till Martyri och Gersimi och hoppets ängel blev snart räddad av en grupp andra änglar. I den lätta förvirring som rådde vid fritagandet tog Andreia Kolga åt sidan för att tala med henne. Kolga frågade ängeln om denna kanske ville ha tillbaks sin kraft, men fick till sin stora förvåning ett nekande svar. Andreia var tydligen nöjd med hur Kolga använde kraften och lät henne behålla den. Hon varnade även Kolga för Abigor och sade att han inte är att lita på. I sitt stilla sinne flinade Kolga. Hon visste redan om att Abigot inte var att lita på, lika lite som någon av de andra demonerna. Kolga visste även att hon inte skulle lita på Andreia för på ett eller annat sätt var hon kontrollerad och manipulerad av Abigor.

Då samtalet var över och de gick tillbaka till de andra insåg Kolga att de andra demonerna redan hade gett sig av, utan henne. Hade de förstått att hon hjälpt änglarna? Måste hon nu vara rädd även för dem? Innan hon hann tänka längre än så gav sig Charzomai, förlåtelsens ängel på henne. Andreia drog dock bort honom och beodrade honom att lämna Kolga ifred. Hon knuffade även till Kolga och sade åt henne att ge sig iväg. Förvirrad och orolig började Kolga vandra planlöst bort från änglarna. Hon var helt ensam, strövandes genom det stora, dunkelt upplysta naturvatarhuset. Hon var ängslig för att stöta på andra väktare, både änglar och demoner. Hon visste inte varför änglarna betedde sig som de gjorde, men antog att Martyri hade mer än ett finger med i spelet. Kolga visste inte heller inte om demonerna hade förstått att hon hade svikit dem...

Där var någon! Nej det var bara en människa...
Men där! Ytterligare en människa...

Kolga började söka sig tillbaka mot byggnadens huvudingång, men innan hon kommit särskilt långt stod hon öga mot öga med Elana, som inte verkar vara särskilt glad att se henne. Kolga backade några steg och vände sedan tvärt om och rusade uppför ett par trappor. Nedanför henne hörde hon Elana ropa åt några andra och trapporna dundrade snart av springande fötter. Kolga slängde sig på en dörr, men den var låst. Hon var fångad mellan dörren och trappan, där fyra änglar kom emot henne: Elana, Utilis, Charzomai och Veritas. De tog fast henne och Utilis använde en av sina krafter för att få Kolga att tillfälligt bli lojal mot dem. Kolgas inre vred sig i våndor. Så fort ängeln släppte henne lät hon lojaliteten smälta bort.

Änglarna tog med sig Kolga och strålade samman med Andreia och Gersimi i källaren. Gersimi frågade oroligt hur det egentligen var med Kolga och hon svarade att det nog var bra efter omständigheterna. Änglarna lämnade återigen Kolga ifred även om Veritas och Charzomai inte verkade särskilt glada för det. Återigen var Kolga ensam. Hon tassade nervöst genom korridorerna och ryckte till vid minsta lilla ljud. Då hon hörde röster skyndade hon sig att hitta ett gömställe. Ägarna till rösterna var de andra demonerna. Kolga tog chansen och steg ut ur sitt gömställe. De andra demonerna var varken arga eller hämdlystna. De hade inte förstått vad som hänt.

De sista att bli fångade för dagen var Veritas och Andreia. Kolga kände adrenalinet pumpa runt i hennes ådror då hon blev ombedd att tortera Veritas. Hon glömde helt bort alla planer på att sms:a någon. Tyvärr blev Veritas ändå räddad mycket snart. Andreia hade Abigor däremot lyckats gömma väl. Det tog länge innan änglarna hittade dem och Kolga kunde inte hjälpa till även om hon skulle ha velat för att förstärka sin trovärdighet som änglarnas välgörare.

Under hela kvällen gick Kolga runt och använde en av sina krafter på så många andra väktare hon kom åt. Kraften gör att hon kan se in i andras inre och se vem de är trogna. Hon fick många svar som inte var särskilt förvånande, men även flera som skakade henne. Ziz var trogen Gud. Hel var trogen Ankh. Orka var trogen Gersimi. Det mest förvirrande gensvaret fick nog Kolga ändå från Ankh. I hennes inre såg Kolga ingen.

Off-kommentar: Det var en mycket spännande kväll på universitetet, som för min del till stor del gick ut på att hjälpa änglar eller ströva omkring ensam i de långa ödsliga korridorerna. När ens roll är skärrad blir man det lätt själv och vad jag minns så bankade mitt hjärta som hårdast just de stunder Kolga gick ensam och vid varje knäpp, skrammel eller annat ljud hoppade jag till ordentligt. :)

Kolga var tidig. Hon satt nervös och orolig på universitetsbiblioteket och väntade på Martyri. Sittplatsen hon hade valt var strategiskt placerad så att insyn dåldes av ett flertal av bibliotekssalens fullproppade hyllor. Hon kunde ändå inte låta bli att oavbrutet svepa med blicken för att i tid kunna registrera ett eventuellt hot. Då Martyri slutligen dök upp var han ensam och Kolga drog en djup suck av lättnad.

Tillsammans letade de två väktarna upp ett ledigt bord, även det skyddat för oönskad insyn. De påbörjade ett samtal och Kolga började med att försäkra sig om att Martyri var helt införstådd med vad som hänt Ziz och hon lyckades också få bekräftat att Ziz verkligen hade blivit utstött av Ankh. Alla de änglar som visste om det hade, precis som demonerna, tvingats svära ett väktarlöfte på att inte berätta något för någon som inte visste något om saken. Martyri höll med Kolga då väktarledarnas pålitlighet togs upp. Även han trodde att både Ankh och Hel dålde något. Han ville få till stånd en diskussion mellan dem där Veritas, sanningens ängel, skulle närvara och sålla mellan sanningar och lögner. Kolga tyckte att det lät som en bra idé. Även om hennes stora mål var att skapa det perfekta sveket så var det absolut i hennes intresse att få reda på vad som hände och att få helvetets portar öppnade. Hon skulle gärna själv ha närvarat på ett sådant möte mellan de två ledarna, men Veritas närvaro kunde mycket väl förstöra hennes planer.

Martyri och Kolga bröt upp, båda med mer information än när de kom dit och med mycket att tänka på.

Senare på dagen fick Kolga ett sms från Gersimi där denna bad henne komma och fika i humanisthuset. Kolga befann sig visserligen på Campus, men det gjorde antagligen många av de andra väktarna också. Hon tvekade därför något och kände nogrannt efter så att Gersimi var ensam innan hon försiktigt rörde sig mot det ställe där ängeln befann sig. Gersimi satt i humanisthusets café och medan de två väktarna fikade berättade ängeln den ena intressanta saken efter den andra. Den mest intressanta och skrämmande av dessa var att Abigor på något sätt fått reda på att Kolga hjälpt änglarna. Kolga svor svavelosande inom sig, ända tills dess att Gersimi förklarade att Abigor inte minns att han visste det. Gersimi hade med hjälp av en annan väktare fått Abigor att glömma saken. Gersimi vägrade visserligen att säga vem denna andra väktare var, men Kolga hade starka misstankar om vem det var och fick senare på dagen sina misstankar bekräftade. Det var Orka, vilket kunde innebära att även Orka visste saker som hon inte borde veta.

Ju längre tid som gick desto nervösare blev Kolga där hon satt tillsammans med Gersimi. Ängeln verkade dock inte märka Kolgas nervositet utan pratade energiskt på om än det ena, än det andra. Hon blandade friskt mellan allvarliga och lättsamma samtalsämnen. Kolga gjorde sitt bästa för att sålla agnarna från kornen. Ett viktigt korn i det strömmande ordflödet var att Abigor hade hela 13 krafter. Gersimi hade på något sätt fått reda på detta och även om Kolga undrade hur så var den frågan inte lika brännande som frågan om hur Abigor kommit över alla de krafterna. Kolga kunde inte för sitt liv förstå hur han lyckats med det, men hon höll fullständigt med Gersimi då denna antog att han nog varit på sina egna och stulit deras krafter.

Efter all denna information från Gersimi valde Kolga att chansa. Hon bröt sitt väktarlöfte och kände ett förnöjt pirr i hela kroppen då löftet bröts och löstes upp med hjälp av hennes kraft. Kolga berättade vad Ziz hade gjort och att han hade blivit utstött. Gersimi lovade att inte berätta vidare informationen och särskilt inte från vem hon fått den. Kolga gav inte mycket för det löftet. Informationen skulle nog snart finnas hos både Orka och hos Ankh. Då Kolga såg in i Gersimis inre blev hon än mer säker på saken för Gersimi var brinnande lojal mot Ankh.

De två väktarna vågade inte umgås alltför länge, utifall att de skulle bli påkomna, så de bröt upp och gick åt varsitt håll.

På kvällen var det återigen jakt. Det var ingen god jaktlycka för demonernas del. Den ängel de ville ha tag på var Odette. Själasamlaren omgav sig dock med alltför många andra änglar och Gersimi som också blev jagad lyckades fly tack vare ett sms från Kolga. Demongruppen splittrades upp och Kolga började ge sig av hemmåt. Hon hann dock inte särskilt långt innan Martyri, Gersimi och Odette fick tag på henne. Hon satte sig något motvilligt i baksätet på Gersimis bil, men hon var inte rädd. De skulle inte tortera henne och skulle de mot förmodan ändå göra det så skulle de svika henne och då skulle hon ändå ha gått segrande ur leken.

De tre änglarna tog med Kolga till Ica Maxi. De skulle storhandla och Kolga blev förnedrad genom att tvingas att hämta varor som änglarna pekade ut. Hon tvingades också stå ut med att höra de tre änglarna diskutera högljutt huruvida det var en synd att köpa någonting som var billigt och inte odlat på ett bra sätt. Martyri ansåg inte det, så länge man inte gjorde det på grund av girighet. Då Odette var utom hörhåll fortsatte Gersimi och Kolga sitt tidigare samtal om Ziz och om hur ohållbar situationen var. Efter shoppingen skjutsade Gersimi hem Kolga och avslöjade samtidigt att hon berättat för Ankh att hon visste om Ziz' tillstånd och att det var Kolga som avslöjat det. Kolga visade inte med en min vad hon kände, men inom sig skrockade hon och drack av triumfens sötma.

Off-kommentar: Hela shoppingrundan var off väldigt komisk och absurd. Den roligaste delen måste nog ha varit då Gersimi blev alldeles till sig över att ha hittat ett svart vitkålshuvud. Kolga påpekade lakoniskt att det var rödkål, men Gersimi lyssnade inte utan visade exalterad upp kålhuvudet för de andra änglarna varvid Maryri utbrast ”Det är kål of doom. Det är din kål Kolga...” Alla tre änglarna brast ut i gapskratt och jag hade rät svårt att hålla mig kvar i roll. :)

Ytterligare en dag av människoplikter och demonnöjen. Kolga valde att ta kontakt med Martyri via sms fö att hålla den ännu väldigt bräckliga freden dem emellan levande. De två väktarna kom överens om att träffas på universitetsbiblioteket dagen därpå.

Senare på dagen mötte Kolga upp med Rosh-Arar, impulsivitetens demon, och inte långt efteråt dök Hel, Orka och Tysta upp. Demongänget ville jaga och de bestämde sig, utan Kolgas och Hels inblandning, för att Ziz skulle vara deras mål. Ingen i gruppen förutom Hel och Kolga visste vad Ziz varit med om och vad han hade gjort. Det var lätt att fånga Ziz för demonerna. Han förstod inte vad som var på gång. Han verkade tro att han var trygg nu då han svurit sig till Satan. Han klagade högljutt under bilfärden till universitetet och även då de kommit in i det rum på humanisthuset där de bestämt sig för att hålla till babblade fågelskrället på. De andra demonerna verkade inte tro på vad han sade eller förstod kanske inte vad han sade. Tortyren blev kort för Kolga hade skickat iväg ett sms till Martyri om vad som var på gång och ängeln dök upp för att göra sin plikt och befria fågeln från demonerna. Då änglarna gått fick Hel sina demoner att svära ett väktarlöfte på att inte berätta något om det som Ziz babblat om. Kolga svor eden, men utan någon direkt ambition att hålla den.

Demonernas nästa bute blev Ankh. Detta var något Kolga gärna ville. Hon litade inte på någon av de två väktarledarna och Ankh skulle hon ha en god orsak till att manipulera och plåga tills denna svarade på de frågor som Kolga ville ställa. Hel sade sig inte vilja var med på en tortyr utav Ankh, men ville att någon skulle ta hennes krafter för att de skulle bita så bra på Ankh. Kolga ställde gladeligen upp på att bära Hels tre krafter och den andra demonen gick förvanansvärt nog med på att låta Kolga bära alla hennes krafter förutom huvudkraften. Kolga kände hur det ryste i hela kroppen då hon tog emot dem. Nu hade hon tio krafter!

Demongruppen spårade Ankh till ett villaområde i utkanten av stan, men innan de ade hunnit till platsen hade Ankh satt sig i rörelse. De förföljde henne och jakten slutade på Carlshem, vid kyrkan. Där var Ankh och Ella och fyra änglar. På grund av att grupperna var jämnstarka så uppstod ett dödläge, men demonerna passade på att retas lite med änglarna. Kolga förtod snabbt att det var någonting som inte stämde. Änglarna uppförde sig konstigt. De andra demonerna reagerade inte lika snabbt, men då änglarna började springa och delade upp sig i två grupper så stod det helt klart för alla att det var någonting mystiskt på gång. Demonerna förföljde den ena änglagruppen, bara för att upptäcka att de mötte upp med ytterligare ett par änglar. Den andra änglagruppen kom till platsen, även de förstärkta av några änglar till. Kolga räknade änglarna och insåg att demonerna hade lurats i en fälla. Änglarna var för många. Demonerna flydde platsen.

Off-kommentar: Inte heller den här dagen var särskilt utförligt skriven i den ursprungliga versionen av dagboken och tyvärr kan jag inte minnas den särskilt bra. Det enda jag minns från dagen är triumfen över att få Hels tre krafter.

Det var en dag mellan dagar. Kolga uträttade inte mycket. Hon for ner till stan ett tag för att träffa Orka och de diskuterade en del om det rådande läget. De strosade runt i centum av Umeå och diskuterade väktarnas situation, kriget och de stängda portarna till himmel och helvete. Orka kom med en förfärlig teori om vad som kunde vara i görningen.

- Kolga, människornas själar kommer till himmelen och helvetet då de dör, även nu då portarna verkar vara stängda. Det är bara vi som inte kan komma hem... Har du tänkt på hur gammal världen är? Och hur få riktigt gamla änglar och demoner det finns? Vi känner ingen som är mer än tvåtusen år förutom Ankh och Hel. Tänk om de stänger portarna en gång vart tvåtusende år sådär för att änglar och demoner ska starta krig med varandra och eliminera varandra i sådan grad att endast de starkaste individerna finns kvar. Man skulle slutligen få mycket starka elitarméer av demoner och änglar på det sättet. Om vi dör nu så kommer vi kanske inte tillbaka, vi kanske aldrig mer återföds, vi kanske upphör att existera...

Orkas teori skrämde Kolga mer än hon ville erkänna ens för sig själv.

På väg upp från stan gick Kolga förbi Ålidhöjds trähöghus. Här bodde en person som på något sätt hade med hela mysteriet att göra. Hennes namn, Karin Sandblad, stod på den ledtråd som Kolga hade blivit anförtrodd den där kvällen i naturvetarhuset. Kolga hade hittat adressen via internet. På något sätt hade alltså Karin med saken att göra. Var hon måhända ängel eller demon? Misstänksam som hon var valde Kolga att inte ta kontakt med Karin ännu utan avvaktade.

Kolga vandrade runt ett tag, och blev snart kontaktad av Gersimi. Ängeln erbjöd sig att skjutsa hem Kolga till Mariehem och Kolga tog med viss tveksamhet emot erbjudandet. På vägen samtalade de två väktarna, bland annat om gårdagen och det som hänt under tortyren på Gersimi. Denna visade klart och tydligt att hon var mycket tacksam, men också att hon inte litade på Kolga vilket förstås var smart, men irriterade Kolga lite. Nåväl, tänkte hon då ängeln släppte av henne och med en rivstart ga sig av hemåt igen. Jag kommer att få henne att lita på mig, i sinom tid. I sinom tid.

Off-kommentar: Anteckningarna om den här dagen var tyvärr inte särskilt utförlig i min dagbok från lajvet så därför är texten jag satt ihop för bloggen inte heller särskilt utförlig eller sammanhängande. Jag har ett vagt minne av lajvande borta vid Dragonskolan den här dagen, men dagboksanteckningarna säger inget om det och jag minns inte riktigt vad vi gjorde där eller syftet med att vara där så därför har jag helt utelämnat detta ur ovanstående text.

Namnet Karin Sandblad är påhittat av mig eftersom det namn som användes under lajvet ju faktiskt tillhörde en verklig person.

Det var en slö dag på universitetet. Kolga umgicks med Hel och Mordith och de tre demonerna bestämde sig för att jaga ner Ziz. Kolga hade en personlig anledning till att få tag på fågelskrället då hon hoppades på att kunna få tillbaks sin kraft som han hade snott. En slingrande jakt tog sin början i Samhällsvetarhuset. Kolga kunde inte annat än bli imponerad av hur Ziz utan att springa eller på annat sätt låta människorna bli misstänksamma lyckades komma ifrån sina förföljare.

Fjäderfäets frist blev dock inte långvarig. De tre demonerna återfann honom i MIT-huset och kunde utan större dramatik ta honom med sig ner i ett rum i husets källare. Då tortyren började fick Kolga hålla sig i skinnet för att inte ta i med alltför starka krafter. Hon hade bestämt sig för att inte hämnas utan följa det avtal hon slutit med Martyri. Det svek hon skulle utsätta änglarna för senare skulle vara hämnd nog. Ändå var det som hände sedan antagligen till viss del Kolgas fel. Ziz pratade mycket för sig själv under tortyren, han kände sig sviken av änglarna och av Gud. Kolga förstärkte dessa känslor och erbjöd honom lite skämtsamt ett gyllene äpple med hjälp av Girighetens kraft. Ziz ögon glimtade till av andaktsfullt habegär, men i nästa sekund lyste de av skräck. Han mumlade något om kunskapens frukt som hade fått Eva och Adam att fördärva sig. Saken blev inte precis bättre av att Kolga bröt det senaste löfte Ziz hade gett åt någon ängel. Mordith lockade Ziz med Satans frihet och makt. Innan någon visste ordet av låg Ziz på golvet. Plågsamt långsamt avsade han sig Gud, bröt sina band till himmelen och svor sig till Satan istället. Mortdith fick honom att i blod skriva på ett av sina kontrakt. Kolga svor för sig själv. Konsekvenserna för henne efter denna handling från Ziz' sida kunde bli fatala. Hur skulle hon kunna behålla Martyris förtroende efter det här? Kolga hade redan tidigare under tortyren smsat några änglar om Ziz trängda situation och nu förbannade hon tyst sig själv för att hon inte hade gjort det än tidigare och änglarna förbannade hon för att de inte ville dyka upp.

En positiv sak hade tortyren i alla fall med sig. Kolga fick tillbaks sin kraft. Ziz duellerade mot Hel och förlorade och Hel lämnade över kraften till Kolga. Då Ziz gått förbjöd Hel Kolga och Mordith att prata om vad som hänt och särskilt att berätta om Ziz’ avsvärande och nya kontrakt. Både Kolga och Mordith lovade att inte säga något, men i sitt inre fnös Kolga åt löftet även om hon inte åg någon mening i att bryta det just för stunden.

Då kvällen kom hade Kolga njutit av några timmars lugn och ro, terroriserat några människors sinnen, men i övrigt hållit en låg profil. När mörkret hade lagt sig över staden mötte Kolga dock upp med några andra demoner. Hel och Orka fanns på plats, så även Galenskapen och Beroendet, Mara och Balrox. Demongänget lyckades få tag på Elana, hoppets ängel, och de tog med henne mot skogen för tortyr. Kolga släntrade med och passade under tiden på att sända några sms till änglarna för att få dem att komma och hjälpa Elana. Det bestämdes att Kolga och Balrox skulle ta hand om tortyren medan de andra skulle stå vid skogsbrynet på vakt. Kolga följde efter Balrox och Elana ut i mörkret mellan träden. Då Balrox med förödande styrka började bearbeta Elanas sinne med sina krafter förstod Kolga att den lilla ängeln inte skulle hålla ut särskilt länge så hon bestämde sig för att försöka ingripa. Hon använde ovant den kraft hon tagit av Andreia och ingjöt mod i Elana, mod att stå ut med tortyren och mod att våga vänta på sina vänner. Visserligen gjorde detta plågan längre för Elana, men ängeln riskerade i alla fall inte att förlora någon av sina krafter. Elana klarade dock inte av Balrox' hänsynslöst grymma behandling utan valde att duellera med Kolga istället. Det stod strax klart att Kolga var den starkare av de två. Hon hade hela sju krafter mot Elanas fem. Kolga ville dock inte gå hårt fram mot Elana utan använde sina krafter sparsamt och svagt. Elanas andra attack fick däremot luften att pressas ut ur Kolgas lungor och svagt i bakgrunden kunde hon höra Balrox svära åt hennes mesighet, men han hade inte hört Elanas ord eller känt kraften strömma från henne. ”Du hoppas på att aldrig behöva svika mera.” Orden ekade i Kolgas inre. Påverkad av dem och av sin önskan att inte ännu behöva svika avtalet med Martyri lät hon Elana gå därifrån. Till de andra demonerna som stod och väntade sa hon att Elana hade vunnit, att hon var de starkare av de två. De svalde lögnen, även efter det att Kolga förvirrat hade tvekat om att gå med ängeln eller demonerna. Orka löste hennes dilemma genom att göra henne likgiltig inför Elana och sen formligen dra med sig Kolga därifrån.
Kolga kände tröttheten rinna över henne då demongruppen gick från platsen. Att det skulle vara så förbenat svårt att hålla uppe en finputsad fasad samtidigt som hon höll sitt avtal med Martyri. Kolga var trött, men de andra demonernas blodstörst hade dock inte stillats så nu var det Gersimi som blev utsatt för deras grymma tortyr. De tog med ängeln till en lägenhet på Carlshem. Kolga låtsades hjälpa till med tortyren, men istället ingjöt hon mod i Gersimi. Våg efter våg av kraft strömmade ur Kolga och hon kände hur hon blev svagare och svagare och hon hoppades att de andra änglakräken snart skulle pallra sig till platsen för att rädda sin vän. Tillsist var det nästan som om Gersimi tog mod och energi av Kolga istället för att Kolga gav det åt henne. Varje gång deras blickar möttes blev Kolga lite svagare, medan Gersimi fick nytt mod och ny energi att stå emot. Den långdragna tortyren varade i nästan två timmar och de andra demonerna blev bara mer och mer otåliga och irriterade. Slutligen kom en grupp änglar för att rädda Gersimi och det blev en del munhuggande och skarpa skällsord innan de två väktargrupperna slutligen skildes åt. 

Off- kommentarer: Duellen mellan Ziz och Hel i det där tomma matematikerklassrummet måste ha varit den mest fantastiska duellen jag har bevittnat under alla Skyfall. Kolga ställde sig vid väggen för att se på och jag kunde tidvis inte hålla mig in-lajv, än mindre kunde jag hålla mig för skratt. Jag fick vända mig om och stå och stirra in i väggen en stund för att kunna samla mig. Hela upphovet till min munterhet var en lång harrang från Ziz då han använde en av sina krafter på Hel: ”Hör du fåglarna sjunga? Jaa! De sjunger och trallar och drillar och här kommer min favorit: Måsarna! Hör du måsarna? De är en hel flock som sjunger för dig. Fiskmåsar och skrattmåsar. Och papegojorna sjunger psalmer, för det kan de. Och pingvinerna… Och kakaduorna och de vanliga duvorna och blåmesarna och små ettriga kolibrier. Alla sjunger högt för dig…”

Mordith tog kontakt med Kolga och föreslog att de två skulle ta sig ett ordentlig samtal med Panikon Deima angående hans relation till änglarna. Kolga samtyckte, men undrade dock vad syftet egentligen var med det hela. Hon hade inte haft särskilt mycket att göra med Mordith förut och Kolga kunde inte förstå varför hon hade kontaktat Sveket av alla tänkbara demoner. Därför var hon mycket försiktig då hon gick in i beteendevetarhuset. Hon ställde sig att titta ner i caféet och först då hon hade sett till att Mordith var där ensam och såg någorlunda avslappnad ut så gick hon ner en våning för att hälsa på samlaren. Mordith verkade målmedveten och det dröjde inte länge innan de fick tag på Panikon.

De tog med Panikon till ett tomt klassrum i Beteendevetarhuset. Mordith gick på direkt med frågor och anklagelser medan Kolga först höll sig i bakgrunden. Panikon erkände villigt sitt samröre med änglarna, men förnekade någon slags trohet till dem. Han var med änglarna för att infiltrera dem och sedan innifrån kunna störta dem. Det kunde vara sant, men det kunde också vara total lögn. Ärligt talat så brydde sig Kolga inte särdeles. Däremot insåg hon att detta var ett bra tillfälle för att pröva en sak som hon hade funderat på sedan föregående kväll. Hon rev ur små flikar ur sin fickalmanacka och samlade ihop bitarna. Hon såg på dem och log ett litet leende. Då Mordith hade lugnat ner sig lite steg Kolga fram. Hon gick rakt fram till Panikon. Hon satte en hand på hans axel och visade fram handen med alla de små pappersbitarna. Sen lät hon Avarus kraft börja strömma in i Panikon. Hon fick honom att tycka att de små papperslapparna var det vackraste och mest underbara han någonsin sett. Han sträckte sig efter lapparna, men Kolga drog bort handen.

- Du kan få dem i utbyte mot en av dina krafter.

Panikon tvekade en liten stund, men tittade med längtan i blicken på de små papperslapparna i Kolgas hand.

- Du kan få en av mina krafter mot några fler av de där.

Kolga drog snabbt ut ytterligare några bitar ur sin almanacka och lät även dem bli påverkade av Girighetens kraft. Hon gick återigen fram till den andre demonen och räckte fram handen för att visa den större mängden pappersbitar. Han tvekade ytterligare en liten stund men drog sedan plågosamt ut en av sina krafter ur bröstet. Kolga tog darrhänt emot den och gav samtidigt pappersskräpet till Panikon. Då Kolga lät kraften sjunka in i sitt eget bröst kände hon en pralyserande kyla dra igenom kroppen och en plötslig rädsla grep tag om varenda nerv i ennes kropp. Den första effekten av den nya kraften gick över på bara hundradelssekunder och Kolga hade inga svårigheter med att på ett för henne karakteristiskt sätt tacka Panikon Deima för bytet och sedan gå därifrån tillsammans med Mordith.

Kolga och Mordith skildes åt efter att ha kommit överrens om att inte berätta om kraftbytet för någon samt att hålla ett fortsatt vakande öga på Panikon Deima. Då Kolga återigen var ensam tog hon sig tid att undersöka den nyvunna kraften. Den var definitivt en av Fobins krafter. Den fyllde henne med paralyserande skräck då hon försökte vidröra den med sitt sinne, men den var inte alltför obehaglig att bära. De tre krafter som hon hade kvar, vilka var hennes egna gjorde att kraften inte påverkade henne alltför starkt.

Kolga var rätt nöjd med sig själv för det hon gjort och tillät sig själv att ta det lugnt några timmar. På eftermiddagen tog hon sig dock ner på stan och anslöt sig där till den demongrupp som hade samlats för att om möjligt kidnappa de fyra änglar som enligt Abigor skulle samlas på Café Station. Då tiden för änglamötet kom visade de sig dock vara nio änglar och de hade bytt café. Misstankar började riktas mot Abigor. Demonerna undrade varifrån han egentligen hade fått informationen och varför han själv inte själv med. Kunde han ha ljugit för demonerna för att om möjligt lägga dem i trubbel? Vad de andra demonerna inte visste var att Kolga tidigare på dagen hade förvarnat Martyri om demonernas planer. Han i sin tur hade nog förvarnat de andra änglarna.

Demonerna avvaktade några timmar och valde sedan att jaga ner Ankh, Livets ängel och tillika änglarnas ledare. Demongruppen hittade henne i Hedlundakyrkan där hon stod och samtalade med kyrkans pastor. Då pastorn hade gått tog de henne, men Ankh vägrade gå därifrån. Hon satte på lite kaffe och gick sedan ut i kyrkosalen och bad. Kolga kände sig något obehaglig till mods då hon trädde in i kyrksalen för att försöka få med Ankh därifrån, dock bara halvhjärtat eftersom hon inte ännu tänkte bryta avtalet med Martyri. Ankh drack sitt kaffe och Hel som satt i bilen utanför blev mer och mer otålig. Ankh pratade på och de fyra demoner som satt inne i kyrkan med henne blev mer och mer nervösa. Ankh lyckades genom ett telefonsamtal meddela sina änglar om var hon var och demonerna försökte allt desperatare få ut henne ur kyrkan. Inom kort sladdade en bil in på kyrkans gård och tre änglar hoppade ut. Det var ingen idé att stanna kvar. Demonerna for därifrån, men fick efter en liten stund ett nödanrop från Abigor och lyckades ta sig till honom just i tid för att rädda honom från att bli bortförd.

Änglarna och de andra demonerna for från platsen, men Kolga stannade kvar hos Abigor då hon ändå bodde i närheten. Kolga var på väg att gå då både hon och Abigor kände av en ängel i närheten. Det visade sig att Andreia, Tapperhetens ängel, hade stannat kvar på platsen. Hon blev de båda demonernas byte och hon utsattes för krafter av svek och manipulation. Kolga var dock inte nöjd med situationen. Abigor insisterade på att tala med Andreia i enrum först och hur Kolga än försökte så kunde hon inte höra vad de sa, men någonting hände mellan dem för då Kolga åter kom in i rummet verkade Andreia redan rätt nerbruten. Kolga hjälpte till att tortera Andreia, men gjorde sina krafter svaga. Hon försökte att på något vis övertyga ängeln om att hon egentligen ville dennas väl och att det var Abigor som var den ende skurken i dramat. Kolga vet inte om hon lyckades fullt ut med detta, men ängeln valde i alla fall att duellera Kolga, något som Abigor inte verkade helt nöjd med. Kolga gav sig in med liv och lust i duellen och vann den. Den besegrade ängeln gav Kolga hennes andra nya kraft för den dagen. Det var första gången någonsin som Kolga bar en änglakraft och precis som tidigare på dagen var det första mötet med kraften långt ifrån behaglig. Kolga fick en känsla av mod, tapperhet, styrka och beslutsamhet, vilka hon dock snart kunde behärska. De två nya krafterna motverkade varandra på många sätt så på det stora hela var kombinationen bra. Kolga gick hem rätt nöjd.

Off-kommentarer: Då jag ser tillbaka på den här tiden i Kolgas liv och speciellt till den här dagen så inser jag hur mycket hon har förändrats samt hur mäktig hon faktiskt var en gång i tiden. :) Det har ju inte gått jättebra för henne sedan mars 2008.

Så här i början av allt skyfallande då allt var nytt och spännande hade jag inte så mycket tankar på kraftbytenas dilemma, men ju mer jag har skyfallit så har jag insett det fina i att kunna behålla sina egna krafter och låta andra behålla sina krafter. Därför känns det i efterhand bra att jag på ett kreativt och roligt sätt kunde använda de två krafter som Kolga fick/snodde den här dagen (kommer i senare krönikeinlägg). Det var på något vis inte förgäves att två andra väktare blev av med krafter och två andra spelare fick ge ifrån sig en del av sin roll.

Det var en rätt vacker marsdag. Solen lyste och några fåglar vågade sig på att drilla i de kala träden. Kolga märkte dock inget av detta. Hon var helt uppe i sina egna tankar där hon gick, med kurs mot universitetet. Kvällen innan hade en plan börjat ta form i hennes huvud, en plan som dels skulle kunna hjälpa henne att gå så gott som oberörd genom kriget och som dessutom skulle få konsekvenser som inte kunde räknas som annat än svek. Planen hade mognat under natten och på morgonen var hon fast besluten att genomföra den.

Hennes plan gick ut på att ta kontakt med Martyri, be tusen gånger om ursäkt för allt det lidande som hon och Hel hade åsamkat honom på måndag och sedan föreslå ett samarbete som skulle skydda dem från den andra sidans räder och som i slutändan skulle hjälpa till att få slut på kriget. Att Kolga hade valt Martyri av alla änglar var ingen slump. Hon gjorde sällan något på måfå eller av en slump. I och med att det fanns något i deras gemensamma historia som Kolga kunde säga sig ångra så var Martyri ett bra val. Kolgas låtsade ånger skulle kunna få ängeln att bli intresserad och dessutom känna att han på något plan hade övertaget.

Kolga hade skrivit ett brev till Martyri och var nu på väg för att överlämna det. Hon gick med raska steg och var snart framme på Campus. Hon sände ut sitt sinne och sökte efter Martyri och fann honom nere i kulvertarna i Naturvetarhuset. Hon styrde stegen ditåt och smsade samtidigt Martyri för att förvarna ängeln om att hon var på väg och berätta att hon bara ville prata. Hon gick ner till de dunkla tunnlarna i Naturvetarhusets källare och kände återigen efter Martyri. Den här gången var han inte ensam. Han och två andra änglar fanns i närheten. Kolga kvävde impulsen att fly. Istället ställde hon sig för att vänta i närheten av en trappuppgång i fall något skulle hända. Hon tvingade sig att se lugn och oberörd ut, men spratt ändå till då de tre änglarna dök upp från ett helt annat håll än vad hon hade väntat sig. Martyri gick fram till henne och utan ett ord räckte hon över brevet. Han öppnade det och läste.

- Låt mig tänka på saken, var hans kommentar.

- Självklart, svarade Kolga.

Martyri vinkade åt de andra änglarna som hade stått en bit därifrån och i samlad tropp avlägsnade de sig. Kolga pustade ut. Det hade gått rätt bra. Hon hade i alla fall inte blivit tagen, vilket innebar att hennes brev hade gjort något slags intryck på Martyri.

Senare på dagen fick Kolga ett sms av Martyri och de första staplande stegen till ett avtal dem emellan togs. De lovade att inte skada varandra samt att vara barmhärtiga emot den andra sidan. Om Martyri höll det löftet så skulle Kolga vara lite säkrare och om han bröt det så skulle Kolga kunna skratta ändå eftersom han gick hennes väg genom att svika ett avtal. Blev avtalet olägligt för hennes egen del så skulle hon alltid kunna bryta löftet utan större konsekvenser och fram till dess så skulle hon gladeligen njuta av att svika demonerna.

På kvällen hade Hel kallat alla demoner till ett möte på Campus och Kolga var där i god tid. Snart dök det upp fler demoner och även en grupp änglar som på något vis hade fått höra om mötet. Förutom väktare så dök det även upp en liten flicka som av allt att döma var människa, men som Hel välkomnade med öppna armar. Flickan, vars namn var Ella, fick inte försvinna, tas av änglarna eller komma till skada på något sätt. Ella hade med sig en mycket förvirrande teckning med demoner som dansade och clowner som skrattade. I ena hörnet stod det ”Naturvetarhuset Sal Na120”. Som etiketten kräver fick demonerna ett försprång på fem minuter innan änglarna skulle börja jaga. Kolga höll sig på ett litet avstånd från de andra demonerna. Hon litade inte på dem, särskilt inte på Abigor, manipulationens demon.
Väl inne i Naturvetarhuset började en skattjakt där Ellas teckning bara var den första av ledtrådar i en lång serie. Kors och tvärs, upp och ner igenom huset och hela tiden på vakt fallom änglarna kom och hela tiden hålla skenet uppe att vara en vanlig grupp ungdomar eftersom det fanns några få människor kvar. 
Alla ledtrådar hade hittats och Kolga hade blivit anförtrodd att vakta en av dem då änglarna slutligen dök upp. De var inte tillräckligt många för att göra annat än kasta spydigheter på demonerna som besvarades med än grovare spydigheter. Det hade stannat vid det om inte Ella plötsligt hade försvunnit. Kolga hade ena stunden tittat rakt på flickan och i nästa stund var hon borta.
Det blev på nytt en jakt genom huset. Den här gången än mer paranoid eftesom grupperna till varje pris måste hålla ihop för att inte bli tagna av de andra. Därför var det underligt att Kolga plötsligt befann sig ensam nere i kulvertarna. De andra demonerna var inte långt borta, men inte heller inom synhåll. Mordith hade för ett ögonblick sedan gått upp en trappa för att hämta resten av demonerna och då Kolga hörde fotsteg i trappan så tänkte hon inte mer på det. Alltför sent insåg hon att det inte var Mordith och de andra demonerna som kom nerför trappan. Det var Paregoron i spetsen för en stor änglaskara. Kolga såg sig febrilt om efter en flyktväg, men Paregoron var redan framme vid henne och hon var tagen.

Kolga blev förd till en avlägsen plats i Naturvetarhuset och lämnades där tillsammans med Charzomai och Ziz. Tortyren blev lång och utdragen. Kolga visste att de andra demonerna fanns i huset så hon ville inte ge upp. Tortyren började med att Charzomai läste ur en Bamsetidning för henne och Kolga visste inte riktigt vad hon skulle tro, men så fort tortyren kom igång på allvar så förstod hon att dessa änglar nog tog sin uppgift på allvar. Hon blev tvingad att känna ånger för sina synder, hon tvingades höra Ziz citera bibeln, hon stod öga mot öga med Ziz i sin jättelika fågelform, hon blev tvingad på knä och fick under tvång ta emot nattvarden. Det brände och sved i hennes hals och i hennes själ. De två änglarna välsignade lite vatten och var nära att tvångsdöpa henne. Kolga gav upp, hon förstod att de andra demonerna inte skulle dyka upp. Kanske hittade de henne inte eller så brydde de sig inte. Kolga valde att duellera mot Ziz. De presenterade sig för varandra.

- Jag är Kolga, Svekets demon.

- Jag är Ziz, Skyarnas herre och ett av Guds tre vidunder. Jag har även kallats Simurgh och jag lät eld falla från himlen över Sodom och Gomorra då dessa utplånades.

Kolga tvekade lite efter den långa och kraftfulla presentationen, men började sedan att låta sitt svek börja rinna in i Ziz. Han kontrade med att sända en blixt genom henne och Kolga kände hur hon för bråkdelen av en sekund tappade medvetandet. Skakad och ur balans sträckte hon fram handen och bröt Ziz senaste löfte. Ziz reagerade inte nämnvärt. Hans motattack lät inte vänta på sig. Kolga såg åter en gång hur han växte och inom loppet av några sekunder fylldes hela det lilla utrymmet av en stor, svart, hotfull fågel. Kolgas underläge var uppenbart och med en av sina stora klor slet Ziz ut en av krafterna ur bröstet på henne. Hon förlorade förmågan att se vem någon är trogen.

Innan änglarna lämnade Kolga darrande på golvet gav Charzomai hernne syndernas fölåtelse. 
Illamående och svag började hon efter ett tag röra på sig för att leta reda på de andra demonerna. De fann henne innan hon fann dem och efter ett tag fann de allihop även Ella, som lyckats hålla sig undan hela den tid då Kolga torterades. Efter ännu ett möte mellan båda väktargrupperna så begav sig både demoner och änglar hemmåt. Innan dess övertalade dock Hel Avarus, girighetens demon, att släppa ifrån sig en av sina krafter och gen den till Kolga istället. Kolga svor ett väktarlöfte om att återlämna den så fort hon fått tillbsks sin egen förlorade kraft. I smyg hånlog hon åt både Avarus och Hel. Det löftet var inte värt mycket.

Off-kommentarer: Det hände fler saker under den här universitetskvällen, men då de egentligen inte påverkade Kolga särdeles mycket så redogör jag inte för dem här, dessutom minns jag dem inte fullständigt heller. Universitetskvällar är alltid så intensiva och händelser sker på samma platser så man blandar ihop dem till en underlig minnesgröt. Något som dock står ut bland minnena från den här dagen är just överlämnandet av brevet till Martyri (Jag darrade som ett asplöv efteråt) och tortyren (Bamse och nattvard på kakor och mjölk är en fantastisk kombination!).

Kolgas första väktarkontakt för dagen skedde i lärarhuset. Hon strosade dit för att se om något var på gång då hon visste att många väktare, både änglar och demoner studerade där. Hon träffade på ett par andra demoner och efter några om och men hade ytterligare en anslutit sig till dem. De var nu fyra stycken och tillräckligt många för att kunna jaga ner de två änglar, kärleken och hoppet, som befann sig i byggnaden. Detta visade sig vara en enkel match. Kolga och Tysta tog med sig hoppet till en tom sal. Artigt, men lite retsamt frågade Kolga ängeln om hennes namn och fick svaret Elana. Kolga lade det på minnet. Att använda någons namn istället för att bara kalla dem vid deras natur kunde i vissa situationer ha stor betydelse.

Kolga inledde tortyren med full kraft och lät sedan Tysta ta över. De två demonerna turades om att ge ängeln svek och fåfänga. Det dröjde inte alltför länge innan Elana gav upp och valde att duellera Tysta. Kolga satte sig ner på en stol och såg roat på då de två väktarna stred med sina krafter. Tysta vann och två nöjda demoner lämnade salen.

Senare på kvällen samlades ett gäng demoner på Carlshem, hemma hos Orka. De pratade om situationen och om olika strategier so skulle vara smarta att följa. Inget blev direkt bestämt, men mycket blev sagt. Diskussionen avslutades aldrig riktigt. Innan den hann göra det så bestämde sig demonerna för att gå ut och försöka få fast Andreia. De kände av att hon var hemma och gick dit. Då de väl var där så hade hon dock försvunnit och var redan en bra bit påväg. Demonerna grubblade och funderade. Hon borde inte ha hunnit känna av deras avkänningar och fly på den korta tiden. I sitt stilla sinne tänkte Kolga ljuva tankar om svek och förräderi. Det måste ha varit någon som förvarnade Andreia...

Demongruppen började gå tillbaka till Orka och ställde sig utanför hennes trappuppgång då vissa ville röka. En bil kom långsamt körande emot dem och stannade just bredvid trappen där demonerna stod. Inuti den satt ett gäng änglar. Gersimi klev ur med en kaka i händerna, vilken hon överlämnade till demonerna. På kakan fanns ett kors i pudersocker. Gersimi satte sig återigen i bilen och änglarna körde iväg.

Off-kommentarer: Från den här dagen har jag även flera trevliga och roliga off-minnen. Bland annat så hade vi en spontan demonfika i MIT-huset. Jag har ingen aning om varifrån alla demoner kom, men de samlades som fäflugor så fort vi nämde ordet fika. Ett annat roligt off-minne är från kvällen då demonerna har misslyckats med att tillfångata Andreia. Då bilen med änglarna kom så var vi egentligen off för att pusta ut ett tag. Vi pratade en massa om folks syn på lajvare och om det syntes på oss att vi var lajvare. Då det kom en bil pekade någon på den och sa:

- Ta dem i den där bilen till exempel. De tänker nog ´Ånej! Lajvare! Fly!´

Det visade sig att det var i just den bilen som änglarna satt. Vi hade alla svårt för att hålla oss för skratt, men lyckades i alla fall gå in-lajv snabbt igen.