Inlägg publicerade under kategorin Krönika

Av Erica - 30 augusti 2008 20:02

Demonerna gav sig av från Carlshem. Det fanns en ivrig förväntan i den lilla gruppen, men samtidigt en tydlig underton av ilska, oro och irritation. De hade alla vaknat upp chockade under natten. Kolga kände sig irriterad och aggressiv och det blev inte bättre av Ophiels klagande och gnällande. Alla fyra underkrafter som Kolga bar på skavde. Ödmjukhetens förmåga att få folk att fatta ett beslut utan att tänka på sig själva var äcklig och Martyris förmåga att byta plats var minst lika hemsk. Att de demonkrafter hon hade var Vredes Irritation och Bärsärkaraseri gjorde inte saken precis bättre. Kolga hade hållit tyst om att hon hade en kraft mer än vanligt dock. På ett eller annat sätt skulle det nog komma till användning, tids nog.

Hel hade kallat till ett möte den natten, men demonerna tänkte inte vänta tills dess. Kolga visste att Martyri var en av de som skulle jagas. Deras avtal var ännu i kraft. Därför knapprade hon snabbt in ett meddelande till honom medan de promenerade mot Ålidhem.

”För att hedra vårt avtal: Vi är åtta demoner. Vi vet var du är. Se till att hålla dig ur vägen. /Kolga”

Hon fick inget svar, men antog att ängeln skulle ha nytta av informationen. På vägen mellan Carlshem och Ålidhem bestämde de andra demonerna att gruppen skulle dela upp sig i par. Kolga blev något överrumplad då Mara trippade fram till henne och tog henne under armen. Kolga visste inte varför den galna, lilla demonen var så ivrig att gå med just henne, men det fanns värre alternativ. Kolga visste inte var hon hade Mara och litade inte för en sekund på henne. Hon var rätt säker på att Maras inställning till henne var den samma. Med andra ord så hade de två demonerna det rätt trevligt då de gick till Ålidhem. Det enda problematiska för Kolga var att med Mara så tätt inpå sig och utan andra som kunde ta dennas uppmärksamhet så var det svårt att förvarna Martyri om de saker som hände. Hon lyckades ändå skicka iväg ett kort meddelande.

”Vi har delat upp oss. Fyra grupper om två.”

Demonerna höll en konstant kontakt med varandra och noga koll på änglarnas positioner. De var tre stycken och hade tidigare befunnit sig på Ålidhem. Nu rörde de sig mot Ålidhöjd. Vid viadukten mellan Ålidhem och Ålidhöjd strålade demonerna samman igen för en stund för att tala ihop sig och diskutera fram en ny strategi. Man bestämde att man skulle pröva på att skicka ut ett par lockbeten. Orka och Mara anmälde sig frivilliga och gav sig av i förväg. Kolga meddelade Martyri om förändringen.

”Orka och Mara ensamma, lockbeten.”

De restrerande demonerna delade återigen upp sig i par. Den här gången gick Kolga med Jinx, en ung demon som hon knappt visste något om. Jinx verkade rätt uppspelt över jakten. Kolga själv var mer oroad. Hon hade inte gjort mycket för att påverka besluten inom demongruppen hittills den här kvällen utan mest bara följt med strömmen och försökt behärska de känslor som kom utifrån hennes ofrivilligt innehavda krafter. Då de två demonerna gick genom Ålidhöjd kom deras samtal in på det underliga som hänt under natten. Jinx var rätt högljudd i sina utlägg om upplevelsen, medan Kolga höll sig långt mer lågmäld. Hon tittade upp på den mörka stjärnbeströdda himlen och tänkte att precis lika godtyckligt som sjärnorna var kastade på den svarta bakgrunden, lika planlöst hade även väktarnas krafter blandats om. Hon ruskade av sig obehagskänslan, men den kom genast tillbaka då hon upptäckte en grupp på tre änglar som var påväg mot dem från höger. Kolga bannade sig själv. Änglarna hade varit synliga ett tag och hon borde ha upptäckt dem förr. Skulle de ha varit fler så skulle det ha kunnat vara ett farligt misstag att titta på stjärnor istället för på omgivningen. Jinx hade ännu inte upptäckt dem och änglarna hade heller inte upptäckt de två demonerna även om det inte dröjde länge innan de gjorde det. De stannade upp och Kolga kunde nästan vädra deras misstänksamhet. Hon stannade också upp och betraktade dem. De var Martyri, Odette och, till Kolgas missnöje, Sekhmet. Hon hade ingen vidare lust att hjälpa det kräket, men det var avgjort bättre att hjälpa änglarna nu än att bryta den goda kontakt hon fått med Självuppoffringen.


Änglarna styrde stegen mot universitetsområdet och demonerna strålade samman ett tag för att sedan återigen dela upp sig i grupper och på olika vägar ta sig genom universitetsområdet. Kolga fick till uppdrag att ta reda på var änglarna befann sig. Hon skickade iväg ett sms till Martyri.

”Var är du inte nu? Någon plats på campus, tack”


Strax efteråt skickade hon iväg ett till för att meddela att de återigen hade delat upp sig.


”Vi är nio, uppdelade på tre.”


Kolga fick ett snabbt svar som fick henne att le. Ängeln läste i alla fall hennes meddelanden. Hon meddelade det ängeln skivit till de andra även om hon visste att risken var stor at någon annan också skulle söka efter honom. Mycket riktigt gjorde Orka det. Kolga hade sagt att änglarna var vid lärarhuset, medan Orka kände av att de var vid Mit-huset. Kolga sände iväg ytterligare ett sms till Martyri.

Bort från Mit!”

Att svika demonerna genom sina sms till Martyri fick Kolga att må bra. Hon njöt av leken och för en stund härskade Sveket i henne och de andra fyra krafterna var undertryckta och nästan bortglömda. Då demonerna gick över Campus bestämde de sig för att de skulle försöka locka fram änglarna. Mara och Kolga ställde sig på bron mellan Universitetsbiblioteket och MIT-fontänen medan de andra demonerna gick en bit bort för att hålla sig ur vägen. Mara ringde upp Martyri och sa åt honom att hon ville tala med honom. Hon berättade att det bara var hon och Kolga och att de inte hade några andra intentioner än ett samtal. Kolga trodde egentligen inte att ängeln skulle gå på Galenskapens lögner, men hon sände i alla fall iväg ett snabbt meddelande åt honom.

”Fälla!”

Kolga hade svårt att låta bli att flina då hon såg frustrationen hos Mara då inga änglar dök upp. Ett vänligare leende bröt dock fram på Kolgas läppar då Tvivel dök upp. Kolga gav den andra demonen en kram. Ett tag stod de tre demonerna på bron och väntade. Det var lugnt och stilla. Inga änglar syntes till. Mara stod och knapprade på sin telefon och efter ett tag kom Orka fram till dem. Hon hade stått en bit bort. Hon såg uttråkad ut. Demongruppen bestämde sig för att för tillfället strunta i de tre änglarna som gäckade dem. Istället skulle de gå och möta upp med Bergelmir som var på väg mot Campus. De mötte upp med några andra demoner och efter ett tag slöt sig den svartklädde isjätten till dem, men han stannade inte länge utan spatserade snart iväg igen. Någon av de andra demonerna hade dock fått nys om att Shamsiel var på väg mot dem, antagligen i buss och ett par av dem gick för att genskjuta honom och ta honom då bussen stannade vid lasarettet. De övriga demonerna stod kvar på den plats mellan Campus och lasarettet där de hade mött upp med Bergelmir. Det dröjde inte särskilt länge innan demonerna som gått iväg för att ta Shamsiel kom tillbaka med ängeln mellan sig. Stämningen blev genast mer uppsluppen i demongruppen.


Demonerna och den ensamma ängeln började gå mot Ålidhem efter det att Jinx hade erbjudit sin lägenhet som tortyrlokal. På vägen pratade de glatt med varandra, drog grova skämt och skrattade högt. I och med att det var lördag kväll så var det mycket människor ute och ingen brydde sig speciellt om den högljudda gruppen. Möjligtvis skulle cyklisten som for med näsan först ner i ett dike ha blivit något bitter om han sett Jinx nöjda flin, men han kopplade aldrig ihop sin olycka med det som såg ut som en helt vanlig kvinna ute tillsammans med sina vänner.


Kolga gick som vanligt några steg efter alla andra. Framför sig såg hon de andra demonerna skratta och skämta med varandra och mitt i demonhopen tornade Shamsiel upp sig, imponerande i sin längd och med det långa ljusa håret som strömmade ner över hans axlar. Mara och Cupid gick på varsin sida om honom och höll i honom och kontrasten mellan de två korta demonerna och den långe ängeln var slående. Just som Kolga gick och tänkte på detta kom ett par cyklister emot dem i full fart. De verkade inte helt nyktra och deras försök till att gira förbi den stora hopen av demoner gick inte så bra. En av dem skrek åt demonerna, något frustrerad och uppgiven.


- Pling, Pling! Jamen PLING då!


Demongruppen delade på sig för att släppa förbi cyklisterna och fortsatte sedan sin högljudda färd, nu med många ”Pling, pling! Jamen PLING då!” utropade i tid och otid.


Förutom att vara högljudda och muntra så debatterade demonerna även hur de skulle göra med tortyren, främst vilka som skulle utföra den. Alla var överrens om att några måste gå till mötet för att det inte skulle märkas att det var så många demoner borta. Vilka som skulle stanna och vilka som skulle gå var dock ett hett diskussionsämne. Kolga visste att Sekhmet direkt skulle märka om hon inte var på plats på mötet och hon sa det åt Orka som till stor del förde dialogen själv. Orka höll med om detta. Ingen av dem som skulle vara ”saknade” borde stanna. På något vänster blev det ändå bestämt att Kolga skulle stanna. Kolga tittade skeptiskt på de andra och ryckte sedan på axlarna. Ja, hon höll sig i alla fall borta från Sekhmet och så slapp hon det där resonerandet fram och tillbaka. Det hade börjat gå henne på nerverna.


Demongruppen delade på sig. Kolga gick tillsammans med Jinx, Cupid, Irrito och Shamsiel den sista biten till Jinx lilla lägenhet. Jinx släppte in dem och Kolga tog genast kommandot. Hon bad Shamsiel att sätta sig ner och började sedan låta sitt svek skölja över honom. Han höjde ögonbrynen lite, men för övrigt var hans reaktion obefintlig. Kolga var förundrad. Hon lämnade plats åt de andra att pröva sina krafter på ängeln, men inget gav särskilt kraftiga reaktioner. Efter ett tag började Kolga bli lite frustrerad, men visade det dock inte utåt. Någon av de andra demonerna nämnde att det var änglar på väg och Kolga började återigen försöka bearbeta Shamsiel med sin huvudkraft.


Efter bara några minuter stod dock änglarna utanför Jinx dörr. Det var ingen liten grupp änglar och Kolga ryckte till något då Sekhmet plötsligt stod utanför fönstret och tryckte sig mot rutan med en hatisk blick mot henne och en svepande, sökande blick över rummet. Shamsiel reste sig lugnt upp ur soffan där han hade suttit och gick ut till de andra bevingade kräken. Snart avlägsnade sig hela änglagruppen och demonerna tog sig med all hast ut därifrån och till Carlshem där mötet skulle äga rum.


Mötet hade inte hunnit hålla på särskilt länge då Kolga, Jinx, Irrito och Cupid dök upp. Den tillfälligt neutrala marken just utanför Carlskyrkan var fylld av upprörda väktare och mitt ibland dem stod Hel. Hon berättade att hon inte visse exakt vad som var i görningen, bara att nästan alla väktare hade förlorat sina egna krafter och fått någon annans istället. Elana, som inte var närvarande på mötet, hade dock sluppit undan detta öde. Hon hade försvarat sig själv med svärdet.

Då Hel hade slutat tala och det inte fanns kvar några frågor att besvara så började väktarna att röra på sig. De talade med varandra om det som hänt, om teorier och om de krafter de nu bar på. Snart började en hel del krafter att byta ägare runtom bland de församlade. Även Kolga började se sig om efter någon som möjligtvis innehade en av hennes krafter, eller åtminstone någon som kunde tänka sig att ta emot bärsärkaraseriet, den jobbigaste av krafterna som Kolga bar.


Bergelmir kom fram till Kolga och berättade att han hade hennes förmåga att bryta egna löften. Kolga blev genast på helspänn. Hon hade ingen av isjättens krafter, men han skulle kanske vara intresserad av någon annan av de kraffter hon bar på. Hon bad honom ta emot bärsärkaraseri i utbyte mot hennes kraft, men han verkade inte alls intresserad. Kolga kände hur vreden och raseriet oombett rusade fram i henne och hon höjde rösten då Bergelmir var på väg från henne.

- Jag vill ha min kraft! Ge mig den!


Bergelmir vände sig om igen och Kolga antog att det var något hos henne som fick honom att ändra sig för han gick med på att byta. Kolga slet ut Bärsärkaraseriet ur bröstet, nästan ivrigt och tog lättad emot sin egen kraft från den andre demonen. Hon drog ett långt, djupt andetag då hon lät kraften sjunka in i bröstet.


Kolga kände sig upprymd och bättre till mods än på länge. Hon hade blivit av med det tryckande raseri som hon hade gått och burit på och i samma svep hade hon fått tillbaka en av sina egna krafter. Hon var rätt nöjd med hur mötet hade utvecklat sig för hennes del. Hon svepte med blicken över de närvarande väktarna och hennes blick stannade på en ängel som hon till utseendet i alla fall inte kände igen. Kolga gissade att det var Ödmjukheten. Supplate var hans namn om hon inte helt missminde sig. Kolga tänkte noga igenom sina alternativ innan hon gick fram till honom och berättade att hon bar på en av hans krafter och att han kunde få tillbaks den, självklart i utbyte mot en annan kraft. Han tvekade och sa att Sekhmet minsann hade berättat om henne. Han behövde inte säga mer. Kolga visste vad Sekhmet hade sagt. Med lugn och tålmodig röst förklarade hon för Supplate att hon inte var ute efter att lura honom på något sätt utan bara ville göra ett kraftbyte. I sitt stilla sinne tänkte hon att bara en dåre till demon skulle försöka lura en ängel rakt framför näsan på Sekhmet. Supplate sa att han inte hade något att byta med, att han inte hade någon av hennes krafter. Kolga sa att hon kunde tänka sig ta en annan demons kraft också. Ängeln visade sig bära på kraften Sabotage, en av Jinx krafter och Kolga sa att om de genomförde bytet så skulle hon se till att Jinx fick tillbaks sin kraft. Vad hon inte sa var att Jinx förstås skulle behöva betala för den, helst med en av Kolgas krafter. Efter ytterligare en stunds tvekan så gick Supplate med på bytet och Kolga kände hur underbart det var att bli av med en änglakraft och få en demonkraft istället.

Nu var Kolga verkligt upprymd. Någon som dock inte såg lika upprymd ut var Sekhmet, men han brukade förstås aldrig se upprymd eller glad ut. Kolga hade kastat en del blickar mot hans håll tidigare under mötet, men hon hade varit alltför upptagen med att försöka hitta sina krafter för att göra något mer än så. Nu lät hon dock sin blick möta hans och hans blick speglade hat. Kolga tyckte sig även se arrogans och undertryckt vrede i ängelns ögon. Hon log ett snett, retfullt leende och tog några steg emot honom. Han rörde sig mot henne. I en cirklande rörelse, hela tiden med blickarna fästa på varandra, närmade de sig mitten av mötesplatsen, där de stannade ansikte mot ansikte. Kolga insåg missnöjt att Sekhmet i det här livet var rätt mycket längre än henne. Med provocerande, aggressiv röst frågade Kolga hur det kändes att vara utan sina krafter. Sekhmet svarade att det faktum att han inte hade sina egna krafter inte förändrade något och att vad han kände inte betydde något. En lång stund stod ängeln och demonen och stirrade på varandra, men när sedan de andra demonerna började bryta upp så släppte Kolga ögonkontakten med Sekhmet.

Kolga följde dröjande efter de andra demonerna, men kunde inte låta bli att gång på gång vända sig om och kasta hatiska blickar mot Sekhmet. Hon ville hålla koll på honom. Hon stannade även för att kasta frågande blickar på Bergelmir som stannade ännu mer på efterskälken än hon själv. Han gick mitt ibland änglarna och verkade inta ta någon som helst notis om de andra demonerna. Kolga vände slutligen ryggen åt både Sekhmet och Bergelmir då de andra demonerna otåligt ropade hennes namn. De gick iväg och Kolga visste att även om Sekhmet idag inte hade stått i hennes väg så skulle hans närvaro i väktarsamhället göra hennes existens så mycket svårare.

Off-kommentarer: Jag gillade att lajvet började i flygande fläng och att Kolga fick så fina möjligheter till att svika. :) Situationen med den onyktra cyklisten utan ringklocka var ju helt underbar och jag tror ingen som var med kommer att glömma den i första taget och gör de det så kommer någon annan snart att påminna dem.

ANNONS
Av Erica - 14 mars 2008 23:45

Kolga var på väg till Carlshem. Hon visste egentligen inte varför, men Orka hade tagit kontakt med henne dagen innan och bett henne komma hem till Andreia på Carlshem klockan fyra. Kolga var mycket nervös och ovissheten om vad som var på gång gjorde henne mer paranoid än vanligt.
Då hon stod på busshållplatsen ringde Mordith. Samlaren var uppjagad, det kunde Kolga genast höra. Tydligen var Mordith jagad av änglar. Kolga lovade att göra vad hon kunde för att hjälpa, men då samtalet var över gjorde hon ingenting. Mordith fick klara sig bäst hon kunde. Det var någonting stort på gång på Carlshem och Kolga ville lägga all sin energi på det. Hon steg på en buss som skulle ta henne till Carlshem.


Väl framme vid sitt mål tog Kolga det mycket försiktigt, men inget underligt hände. Andreia öppnade då Kolga knackade på. Förutom Andreia fanns Orka, Mara, Abigor och Anarki på plats. Stämningen i lägenheten var svår att läsa av. Det var som en blandning mellan spänd förväntan, upprymdhet, otålighet, munterhet och osäkerhet. Kolga bestämde sig för att ligga lågt ett tag för att om möjligt kunna ta reda på vad som egentligen var på gång. Hon satte sig i en soffa och tog för sig från en skål med nötter som stod på soffbordet. Efter ett tag insåg Kolga att hon nog, för att hålla skenet uppe, borde sms:a Martyri och berätta om situationen. Då Kolga höll på att skriva meddelandet tyckte dock Abigor att Kolga skulle komma och leka lite med Andreia. Nervöst steg Kolga upp, fortfarande febrilt knapprande på sin telefon. Innan hon hann få ivägskickat meddelandet var dock Orka över henne. Orka tog bort all Kolgas vilja för att hjälpa änglarna på något sätt. Kolga stoppade undan telefonen utan att ha fått meddelandet färdigskrivet och gav sig sedan i kast med Andreia.


Kolga lät våg efter våg av svek skölja över Tapperhetens ängel, som dock tappert och trotsigt stod kvar och stint stirrade Kolga i ögonen. Kolga sökte i ängelns inre efter var dennes lojalitet låg och fann ett mycket förvånande svar: 'Jag är trogen mig själv'. Det var ett svar som Kolga inte hade förväntat sig hos en ängel. Trevande började hon dock åter igen låta sveket skölja in över Andreia.


- Du känner hur du sviker alla. Alla du håller kär, alla du håller trogen. Du sviker alla. Allt och alla, även dig själv, Andreia.


Sveket verkade ha någon slags effekt. Andreia mumlade någonting för sig själv och släppte fyra tilltufsade papperslappar på golvet. Innan Kolga hann titta närmare på dem körde Abigor ut henne ur köket för att prata med Andreia i enrum.


Under tiden Andreia och Abigor samtalade fick Kolga reda på ungefär vad meningen med det hela var. De skulle locka över Andreia till demonernas sida. Hon skulle få avsvära sig Gud och svära sig till Satan istället, precis som Ziz hade gjort. Kolga berättade även om Ziz tillstånd för Mara, som inte hade någon aning om vad som hade hänt. På det sättet bröt hon för andra gången det väktarlöfte som hon gett Hel.


Nästa gång Kolga såg Andreia var det någonting som hade förändrats hos henne. Blicken var annorlunda. Hon kom ut ur köket med bestämda steg och gick rakt emot Kolga. Innan Kolga visste ordet av befann hon sig upptryckt mot en vägg med Andreias hand runt sin strupe.


- Ge mig tillbaka min kraft!, väste hon och Kolga som förstod vad som måste ha hänt under samtalet med Abigor letade sig ändå trevande in i Andreias sinne. Kolga blev överväldigad och något förskräckt över det kraftiga, bestämda svar hon fann: 'Jag är trogen Satan!'


Kolga tvekade ändå. Hon ville inte gärna skiljas från kraften. Den hade tjänat henne väl och skulle ännu kunna komma till nytta. Andreias grepp om Kolgas strupe hårdnade och hon tvingades ner på knä. De andra demonerna avstyrde dock händelseförloppet innan det gick längre.


Andreia hade ännu inte skrivit under det kontrakt som skulle göra övergången fullt bindande. Den före detta ängeln gick med på att skriva under endast om hon sedan skulle få sin kraft tillbaka. Kolga tvekade. Den här nya situationen kunde omkullkasta hennes planer helt. Hon hade ingen kontroll alls över händelseförloppet och det irriterade och skrämde henne. Hon backade försiktigt undan från Andreia och de andra demonerna. Hon ville inte ge tillbaka kraften. I nästa stund hade hon åter Orka över sig.


- Det här är inte frågan om du vill ge ifrån dig kraften eller inte, Kolga. Det handlar om du vill behålla din nacke obruten eller inte, fräste likgiltigheten i Kolgas öra samtidigt som hon höll ett fast strupgrepp på Kolga.


Kolga gav efter och kunde inget annat än slita kraften ur sitt bröst och överlämna den till Andreia. Det var ändå en långt ifrån misslyckad dag. En ängel hade svikit hela sitt släkte och sin Gud. Tapperhetens ängel hade blivit Högmodet.

ANNONS
Av Erica - 13 mars 2008 23:45

Kolga och Martyri möttes enligt överrenskommelse åter igen på universitetsbiblioteket. Kolgas mål för den här dagen var att försöka få åtminstone en kraft avlurad av Martyri. Hon gick ut hårt och berättade direkt hur hotad och utsatt hon kände sig. De andra demonerna var nära att komma på henne, särskilt Abigor, sa hon och hon ville ha hjälp med det. Martyri försäkrade henne om att han skulle hjälpa henne. Han hade pratat med de andra änglarna och de skulle inte jaga eller skada henne mera, många av dem var också beredda att försvara henne och rädda henne om demonerna vände sig emot henne. Kolga log kallt inombords. De små änglakräken visste inte hur bedragna de redan var, även om vissa av dem nog misstänkte det.



Kolga förde krafter på tal och sade att hon med sitt ringa antal krafter kände sig hotad om hon verkligen skulle få Abigor till fiende. Skulle Martyri möjligtvis kunna avvara en kraft för hennes säkerhets skull? Inte det? Nej, hon förstod. Kolga lämnade ämnet tillfälligt och började förhöra sig om hur de änglar som blivit torterade under gårdagen mådde. Hon passade även på att ta reda på vem Martyri var trogen. Det svar som hon fann i hans inre var: Änglarna och Kolga så länge hon inte sviker mig. Kolga kände triumfens sötma. Ett tag till skulle hon dra ut på det och sedan skulle Martyri få vara med om sitt livs största, mest bittert brännande svek.



Kolga förde sakta över småpratet till krafter igen. Hon frågade om inte det var obehagligt för en ängel att bära på demoners krafter. Martyri erkände att det inte var särskilt lätt. Speciellt Maras Paranoia var tung att äga. Kolga lockade och pockade för att få honom att överlämna den till henne istället. Martyri var dock tveksam och Kolga ville inte pressa honom för hårt.


De bröt upp efter ett tag. Ingen fick komma på dem. Kolga hade inte fått tag i någon kraft, men hon hade i alla fall fått bekräftat att änglarnas milda inställning till henne inte var inbillad och att Martyri hade med saken att göra.


Off-kommentar: Jag tycker att det är synd att mina anteckningar från detta samtal och liknande situationer är så pass bristfälliga som de är. Det skulle vara trevligt att ha nerskrivet lite dialog och mer om vad Kolga egentligen tänkte om det de diskuterade.

Av Erica - 12 mars 2008 23:45

Himmelen var dystert grå då Kolga gav sig av till universitetsområdet. Vädret hade verkligen varit intetsägande den här dagen. ”Tabula rasa” tänkte Kolga för sig själv ”Ziz är som ett blankt papper, en oskriven bok. Han vet inte exakt vad eller vem han är...”

På universitetsområdet mötte Kolga upp med Gersimi och de två strövade omkring mellan universitetsbyggnaderna och småpratade om allt möjligt. Kolga fick reda på att änglarna skulle träffas vid Norrskenet lite senare, men hon ämnade inte gå dit. Det skulle ha varit dumdristigt eftersom änglarna antagligen skulle vara så många ikväll. Gersimi försökte få Kolga att ta med sig de andra demonerna från universitetsområdet och helt och hållet lämna änglarna ifred den kvällen, men Kolga försäkrade henne om att sådant tal inte skulle tas nådigt emot av de andra och hon ljög ihop att hon själv var där för att försöka skydda både demoner och änglar. Gersimi kunde inte säga emot ett sådant påstående.


Då de två väktarna skildes åt sökte Kolga genast upp Orka och fann henne tillsammans med Tvivel och Mara. Den lilla demongruppen bestämde sig för att gå in i naturvetarhuset innan änglarna kom dit. De försökte hitta en bra utkiksplats som samtidigt fungerade som gömställe. Efter ett tag hörde de någon komma i trapporna. Det var en grupp änglar och demonerna sprang för allt vad de var värda. Bättre fly än illa fäkta. Under flykten försökte Mara och Orka ta kontakt med de andra demonerna som skulle närvara. Abigor, Vrede och Cerumen befann sig på universitetsområdet, men de slapp inte in i naturvatarhuset och de fyra flyende demonerna kunde inte komma till någon av utgångarna. Efter många vändor och nervösa samtal sammanstrålade ändå demonerna och hittade även Hel sittandes vid huvudingången. Kolga förstod inte varför demonledaren satt där eller varför hon verkade så groggy.

Då Hel tack vare Vrede och Orka kvicknat till gav sig demonerna ut på jakt. Nu var de tillräckligt många för att inte behöva fly från någon av de änglagrupper som rörde sig i huset.
Det dröjde inte länge innan demongruppen hittade Ankh under en trappa, helt ensam. De tog henne med sig ett par trappor upp. Kolga tvekade. Hon visste inte om hon skulle meddela de andra änglarna om vad som var på gång. Hon lät bli, med ett litet leende på läpparna. Hon ville att Ankh skulle få lida lite. Då Gersimi alldeles utom sig ringde för att ta reda på var Ankh var svarade Kolga att hon inte visste.


Medan Abigor, Vrede och Hel torterade Ankh satt de andra demonerna en liten bit bort och slöade och höll vakt. Ziz gjorde ett besök bland dem och fick många spydiga kommentarer kastade på sig. En stund efter att Ziz hade gått meddelade Hel att Ankh hade valt att duellera mot Abigor. Bara ett ögonblick efter det dök Ziz upp igen och han var inte ensam. Med honom kom en hel skock änglar. De var där för att frita Ankh, men demonerna greps av panik och flydde hals över huvud. Då Kolga sprungit en bit insåg hon hur dum hon var och gick tillbaka. Där stod änglar och demoner och blängde surt på varandra. Ingendera kunde göra någonting så de bröt upp och gick återigen skilda vägar.

Demonerna fortsatte sin jakt och hade återigen tur. Elana korsade deras väg och blev ett lätt byte. Den här gången skickade Kolga dock sms till Martyri och Gersimi och hoppets ängel blev snart räddad av en grupp andra änglar. I den lätta förvirring som rådde vid fritagandet tog Andreia Kolga åt sidan för att tala med henne. Kolga frågade ängeln om denna kanske ville ha tillbaks sin kraft, men fick till sin stora förvåning ett nekande svar. Andreia var tydligen nöjd med hur Kolga använde kraften och lät henne behålla den. Hon varnade även Kolga för Abigor och sade att han inte är att lita på. I sitt stilla sinne flinade Kolga. Hon visste redan om att Abigot inte var att lita på, lika lite som någon av de andra demonerna. Kolga visste även att hon inte skulle lita på Andreia för på ett eller annat sätt var hon kontrollerad och manipulerad av Abigor.

Då samtalet var över och de gick tillbaka till de andra insåg Kolga att de andra demonerna redan hade gett sig av, utan henne. Hade de förstått att hon hjälpt änglarna? Måste hon nu vara rädd även för dem? Innan hon hann tänka längre än så gav sig Charzomai, förlåtelsens ängel på henne. Andreia drog dock bort honom och beodrade honom att lämna Kolga ifred. Hon knuffade även till Kolga och sade åt henne att ge sig iväg. Förvirrad och orolig började Kolga vandra planlöst bort från änglarna. Hon var helt ensam, strövandes genom det stora, dunkelt upplysta naturvatarhuset. Hon var ängslig för att stöta på andra väktare, både änglar och demoner. Hon visste inte varför änglarna betedde sig som de gjorde, men antog att Martyri hade mer än ett finger med i spelet. Kolga visste inte heller inte om demonerna hade förstått att hon hade svikit dem...

Där var någon! Nej det var bara en människa...
Men där! Ytterligare en människa...

Kolga började söka sig tillbaka mot byggnadens huvudingång, men innan hon kommit särskilt långt stod hon öga mot öga med Elana, som inte verkar vara särskilt glad att se henne. Kolga backade några steg och vände sedan tvärt om och rusade uppför ett par trappor. Nedanför henne hörde hon Elana ropa åt några andra och trapporna dundrade snart av springande fötter. Kolga slängde sig på en dörr, men den var låst. Hon var fångad mellan dörren och trappan, där fyra änglar kom emot henne: Elana, Utilis, Charzomai och Veritas. De tog fast henne och Utilis använde en av sina krafter för att få Kolga att tillfälligt bli lojal mot dem. Kolgas inre vred sig i våndor. Så fort ängeln släppte henne lät hon lojaliteten smälta bort.

Änglarna tog med sig Kolga och strålade samman med Andreia och Gersimi i källaren. Gersimi frågade oroligt hur det egentligen var med Kolga och hon svarade att det nog var bra efter omständigheterna. Änglarna lämnade återigen Kolga ifred även om Veritas och Charzomai inte verkade särskilt glada för det. Återigen var Kolga ensam. Hon tassade nervöst genom korridorerna och ryckte till vid minsta lilla ljud. Då hon hörde röster skyndade hon sig att hitta ett gömställe. Ägarna till rösterna var de andra demonerna. Kolga tog chansen och steg ut ur sitt gömställe. De andra demonerna var varken arga eller hämdlystna. De hade inte förstått vad som hänt.

De sista att bli fångade för dagen var Veritas och Andreia. Kolga kände adrenalinet pumpa runt i hennes ådror då hon blev ombedd att tortera Veritas. Hon glömde helt bort alla planer på att sms:a någon. Tyvärr blev Veritas ändå räddad mycket snart. Andreia hade Abigor däremot lyckats gömma väl. Det tog länge innan änglarna hittade dem och Kolga kunde inte hjälpa till även om hon skulle ha velat för att förstärka sin trovärdighet som änglarnas välgörare.

Under hela kvällen gick Kolga runt och använde en av sina krafter på så många andra väktare hon kom åt. Kraften gör att hon kan se in i andras inre och se vem de är trogna. Hon fick många svar som inte var särskilt förvånande, men även flera som skakade henne. Ziz var trogen Gud. Hel var trogen Ankh. Orka var trogen Gersimi. Det mest förvirrande gensvaret fick nog Kolga ändå från Ankh. I hennes inre såg Kolga ingen.

Off-kommentar: Det var en mycket spännande kväll på universitetet, som för min del till stor del gick ut på att hjälpa änglar eller ströva omkring ensam i de långa ödsliga korridorerna. När ens roll är skärrad blir man det lätt själv och vad jag minns så bankade mitt hjärta som hårdast just de stunder Kolga gick ensam och vid varje knäpp, skrammel eller annat ljud hoppade jag till ordentligt. :)

Av Erica - 10 mars 2008 20:15

Kolga var tidig. Hon satt nervös och orolig på universitetsbiblioteket och väntade på Martyri. Sittplatsen hon hade valt var strategiskt placerad så att insyn dåldes av ett flertal av bibliotekssalens fullproppade hyllor. Hon kunde ändå inte låta bli att oavbrutet svepa med blicken för att i tid kunna registrera ett eventuellt hot. Då Martyri slutligen dök upp var han ensam och Kolga drog en djup suck av lättnad.


Tillsammans letade de två väktarna upp ett ledigt bord, även det skyddat för oönskad insyn. De påbörjade ett samtal och Kolga började med att försäkra sig om att Martyri var helt införstådd med vad som hänt Ziz och hon lyckades också få bekräftat att Ziz verkligen hade blivit utstött av Ankh. Alla de änglar som visste om det hade, precis som demonerna, tvingats svära ett väktarlöfte på att inte berätta något för någon som inte visste något om saken. Martyri höll med Kolga då väktarledarnas pålitlighet togs upp. Även han trodde att både Ankh och Hel dålde något. Han ville få till stånd en diskussion mellan dem där Veritas, sanningens ängel, skulle närvara och sålla mellan sanningar och lögner. Kolga tyckte att det lät som en bra idé. Även om hennes stora mål var att skapa det perfekta sveket så var det absolut i hennes intresse att få reda på vad som hände och att få helvetets portar öppnade. Hon skulle gärna själv ha närvarat på ett sådant möte mellan de två ledarna, men Veritas närvaro kunde mycket väl förstöra hennes planer.


Martyri och Kolga bröt upp, båda med mer information än när de kom dit och med mycket att tänka på.


Senare på dagen fick Kolga ett sms från Gersimi där denna bad henne komma och fika i humanisthuset. Kolga befann sig visserligen på Campus, men det gjorde antagligen många av de andra väktarna också. Hon tvekade därför något och kände nogrannt efter så att Gersimi var ensam innan hon försiktigt rörde sig mot det ställe där ängeln befann sig. Gersimi satt i humanisthusets café och medan de två väktarna fikade berättade ängeln den ena intressanta saken efter den andra. Den mest intressanta och skrämmande av dessa var att Abigor på något sätt fått reda på att Kolga hjälpt änglarna. Kolga svor svavelosande inom sig, ända tills dess att Gersimi förklarade att Abigor inte minns att han visste det. Gersimi hade med hjälp av en annan väktare fått Abigor att glömma saken. Gersimi vägrade visserligen att säga vem denna andra väktare var, men Kolga hade starka misstankar om vem det var och fick senare på dagen sina misstankar bekräftade. Det var Orka, vilket kunde innebära att även Orka visste saker som hon inte borde veta.


Ju längre tid som gick desto nervösare blev Kolga där hon satt tillsammans med Gersimi. Ängeln verkade dock inte märka Kolgas nervositet utan pratade energiskt på om än det ena, än det andra. Hon blandade friskt mellan allvarliga och lättsamma samtalsämnen. Kolga gjorde sitt bästa för att sålla agnarna från kornen. Ett viktigt korn i det strömmande ordflödet var att Abigor hade hela 13 krafter. Gersimi hade på något sätt fått reda på detta och även om Kolga undrade hur så var den frågan inte lika brännande som frågan om hur Abigor kommit över alla de krafterna. Kolga kunde inte för sitt liv förstå hur han lyckats med det, men hon höll fullständigt med Gersimi då denna antog att han nog varit på sina egna och stulit deras krafter.


Efter all denna information från Gersimi valde Kolga att chansa. Hon bröt sitt väktarlöfte och kände ett förnöjt pirr i hela kroppen då löftet bröts och löstes upp med hjälp av hennes kraft. Kolga berättade vad Ziz hade gjort och att han hade blivit utstött. Gersimi lovade att inte berätta vidare informationen och särskilt inte från vem hon fått den. Kolga gav inte mycket för det löftet. Informationen skulle nog snart finnas hos både Orka och hos Ankh. Då Kolga såg in i Gersimis inre blev hon än mer säker på saken för Gersimi var brinnande lojal mot Ankh.


De två väktarna vågade inte umgås alltför länge, utifall att de skulle bli påkomna, så de bröt upp och gick åt varsitt håll.

På kvällen var det återigen jakt. Det var ingen god jaktlycka för demonernas del. Den ängel de ville ha tag på var Odette. Själasamlaren omgav sig dock med alltför många andra änglar och Gersimi som också blev jagad lyckades fly tack vare ett sms från Kolga. Demongruppen splittrades upp och Kolga började ge sig av hemmåt. Hon hann dock inte särskilt långt innan Martyri, Gersimi och Odette fick tag på henne. Hon satte sig något motvilligt i baksätet på Gersimis bil, men hon var inte rädd. De skulle inte tortera henne och skulle de mot förmodan ändå göra det så skulle de svika henne och då skulle hon ändå ha gått segrande ur leken.


De tre änglarna tog med Kolga till Ica Maxi. De skulle storhandla och Kolga blev förnedrad genom att tvingas att hämta varor som änglarna pekade ut. Hon tvingades också stå ut med att höra de tre änglarna diskutera högljutt huruvida det var en synd att köpa någonting som var billigt och inte odlat på ett bra sätt. Martyri ansåg inte det, så länge man inte gjorde det på grund av girighet. Då Odette var utom hörhåll fortsatte Gersimi och Kolga sitt tidigare samtal om Ziz och om hur ohållbar situationen var. Efter shoppingen skjutsade Gersimi hem Kolga och avslöjade samtidigt att hon berättat för Ankh att hon visste om Ziz' tillstånd och att det var Kolga som avslöjat det. Kolga visade inte med en min vad hon kände, men inom sig skrockade hon och drack av triumfens sötma.

Off-kommentar: Hela shoppingrundan var off väldigt komisk och absurd. Den roligaste delen måste nog ha varit då Gersimi blev alldeles till sig över att ha hittat ett svart vitkålshuvud. Kolga påpekade lakoniskt att det var rödkål, men Gersimi lyssnade inte utan visade exalterad upp kålhuvudet för de andra änglarna varvid Maryri utbrast ”Det är kål of doom. Det är din kål Kolga...” Alla tre änglarna brast ut i gapskratt och jag hade rät svårt att hålla mig kvar i roll. :)

Av Erica - 9 mars 2008 00:15

Ytterligare en dag av människoplikter och demonnöjen. Kolga valde att ta kontakt med Martyri via sms fö att hålla den ännu väldigt bräckliga freden dem emellan levande. De två väktarna kom överens om att träffas på universitetsbiblioteket dagen därpå.


Senare på dagen mötte Kolga upp med Rosh-Arar, impulsivitetens demon, och inte långt efteråt dök Hel, Orka och Tysta upp. Demongänget ville jaga och de bestämde sig, utan Kolgas och Hels inblandning, för att Ziz skulle vara deras mål. Ingen i gruppen förutom Hel och Kolga visste vad Ziz varit med om och vad han hade gjort. Det var lätt att fånga Ziz för demonerna. Han förstod inte vad som var på gång. Han verkade tro att han var trygg nu då han svurit sig till Satan. Han klagade högljutt under bilfärden till universitetet och även då de kommit in i det rum på humanisthuset där de bestämt sig för att hålla till babblade fågelskrället på. De andra demonerna verkade inte tro på vad han sade eller förstod kanske inte vad han sade. Tortyren blev kort för Kolga hade skickat iväg ett sms till Martyri om vad som var på gång och ängeln dök upp för att göra sin plikt och befria fågeln från demonerna. Då änglarna gått fick Hel sina demoner att svära ett väktarlöfte på att inte berätta något om det som Ziz babblat om. Kolga svor eden, men utan någon direkt ambition att hålla den.


Demonernas nästa bute blev Ankh. Detta var något Kolga gärna ville. Hon litade inte på någon av de två väktarledarna och Ankh skulle hon ha en god orsak till att manipulera och plåga tills denna svarade på de frågor som Kolga ville ställa. Hel sade sig inte vilja var med på en tortyr utav Ankh, men ville att någon skulle ta hennes krafter för att de skulle bita så bra på Ankh. Kolga ställde gladeligen upp på att bära Hels tre krafter och den andra demonen gick förvanansvärt nog med på att låta Kolga bära alla hennes krafter förutom huvudkraften. Kolga kände hur det ryste i hela kroppen då hon tog emot dem. Nu hade hon tio krafter!


Demongruppen spårade Ankh till ett villaområde i utkanten av stan, men innan de ade hunnit till platsen hade Ankh satt sig i rörelse. De förföljde henne och jakten slutade på Carlshem, vid kyrkan. Där var Ankh och Ella och fyra änglar. På grund av att grupperna var jämnstarka så uppstod ett dödläge, men demonerna passade på att retas lite med änglarna. Kolga förtod snabbt att det var någonting som inte stämde. Änglarna uppförde sig konstigt. De andra demonerna reagerade inte lika snabbt, men då änglarna började springa och delade upp sig i två grupper så stod det helt klart för alla att det var någonting mystiskt på gång. Demonerna förföljde den ena änglagruppen, bara för att upptäcka att de mötte upp med ytterligare ett par änglar. Den andra änglagruppen kom till platsen, även de förstärkta av några änglar till. Kolga räknade änglarna och insåg att demonerna hade lurats i en fälla. Änglarna var för många. Demonerna flydde platsen.

 

Off-kommentar: Inte heller den här dagen var särskilt utförligt skriven i den ursprungliga versionen av dagboken och tyvärr kan jag inte minnas den särskilt bra. Det enda jag minns från dagen är triumfen över att få Hels tre krafter.




Av Erica - 8 mars 2008 13:45

Det var en dag mellan dagar. Kolga uträttade inte mycket. Hon for ner till stan ett tag för att träffa Orka och de diskuterade en del om det rådande läget. De strosade runt i centum av Umeå och diskuterade väktarnas situation, kriget och de stängda portarna till himmel och helvete. Orka kom med en förfärlig teori om vad som kunde vara i görningen.


- Kolga, människornas själar kommer till himmelen och helvetet då de dör, även nu då portarna verkar vara stängda. Det är bara vi som inte kan komma hem... Har du tänkt på hur gammal världen är? Och hur få riktigt gamla änglar och demoner det finns? Vi känner ingen som är mer än tvåtusen år förutom Ankh och Hel. Tänk om de stänger portarna en gång vart tvåtusende år sådär för att änglar och demoner ska starta krig med varandra och eliminera varandra i sådan grad att endast de starkaste individerna finns kvar. Man skulle slutligen få mycket starka elitarméer av demoner och änglar på det sättet. Om vi dör nu så kommer vi kanske inte tillbaka, vi kanske aldrig mer återföds, vi kanske upphör att existera...


Orkas teori skrämde Kolga mer än hon ville erkänna ens för sig själv.


På väg upp från stan gick Kolga förbi Ålidhöjds trähöghus. Här bodde en person som på något sätt hade med hela mysteriet att göra. Hennes namn, Karin Sandblad, stod på den ledtråd som Kolga hade blivit anförtrodd den där kvällen i naturvetarhuset. Kolga hade hittat adressen via internet. På något sätt hade alltså Karin med saken att göra. Var hon måhända ängel eller demon? Misstänksam som hon var valde Kolga att inte ta kontakt med Karin ännu utan avvaktade.


Kolga vandrade runt ett tag, och blev snart kontaktad av Gersimi. Ängeln erbjöd sig att skjutsa hem Kolga till Mariehem och Kolga tog med viss tveksamhet emot erbjudandet. På vägen samtalade de två väktarna, bland annat om gårdagen och det som hänt under tortyren på Gersimi. Denna visade klart och tydligt att hon var mycket tacksam, men också att hon inte litade på Kolga vilket förstås var smart, men irriterade Kolga lite. Nåväl, tänkte hon då ängeln släppte av henne och med en rivstart ga sig av hemåt igen. Jag kommer att få henne att lita på mig, i sinom tid. I sinom tid.



Off-kommentar: Anteckningarna om den här dagen var tyvärr inte särskilt utförlig i min dagbok från lajvet så därför är texten jag satt ihop för bloggen inte heller särskilt utförlig eller sammanhängande. Jag har ett vagt minne av lajvande borta vid Dragonskolan den här dagen, men dagboksanteckningarna säger inget om det och jag minns inte riktigt vad vi gjorde där eller syftet med att vara där så därför har jag helt utelämnat detta ur ovanstående text.

Namnet Karin Sandblad är påhittat av mig eftersom det namn som användes under lajvet ju faktiskt tillhörde en verklig person.


Av Erica - 7 mars 2008 20:00



Det var en slö dag på universitetet. Kolga umgicks med Hel och Mordith och de tre demonerna bestämde sig för att jaga ner Ziz. Kolga hade en personlig anledning till att få tag på fågelskrället då hon hoppades på att kunna få tillbaks sin kraft som han hade snott. En slingrande jakt tog sin början i Samhällsvetarhuset. Kolga kunde inte annat än bli imponerad av hur Ziz utan att springa eller på annat sätt låta människorna bli misstänksamma lyckades komma ifrån sina förföljare.


Fjäderfäets frist blev dock inte långvarig. De tre demonerna återfann honom i MIT-huset och kunde utan större dramatik ta honom med sig ner i ett rum i husets källare. Då tortyren började fick Kolga hålla sig i skinnet för att inte ta i med alltför starka krafter. Hon hade bestämt sig för att inte hämnas utan följa det avtal hon slutit med Martyri. Det svek hon skulle utsätta änglarna för senare skulle vara hämnd nog. Ändå var det som hände sedan antagligen till viss del Kolgas fel. Ziz pratade mycket för sig själv under tortyren, han kände sig sviken av änglarna och av Gud. Kolga förstärkte dessa känslor och erbjöd honom lite skämtsamt ett gyllene äpple med hjälp av Girighetens kraft. Ziz ögon glimtade till av andaktsfullt habegär, men i nästa sekund lyste de av skräck. Han mumlade något om kunskapens frukt som hade fått Eva och Adam att fördärva sig. Saken blev inte precis bättre av att Kolga bröt det senaste löfte Ziz hade gett åt någon ängel. Mordith lockade Ziz med Satans frihet och makt. Innan någon visste ordet av låg Ziz på golvet. Plågsamt långsamt avsade han sig Gud, bröt sina band till himmelen och svor sig till Satan istället. Mortdith fick honom att i blod skriva på ett av sina kontrakt. Kolga svor för sig själv. Konsekvenserna för henne efter denna handling från Ziz' sida kunde bli fatala. Hur skulle hon kunna behålla Martyris förtroende efter det här? Kolga hade redan tidigare under tortyren smsat några änglar om Ziz trängda situation och nu förbannade hon tyst sig själv för att hon inte hade gjort det än tidigare och änglarna förbannade hon för att de inte ville dyka upp.


En positiv sak hade tortyren i alla fall med sig. Kolga fick tillbaks sin kraft. Ziz duellerade mot Hel och förlorade och Hel lämnade över kraften till Kolga. Då Ziz gått förbjöd Hel Kolga och Mordith att prata om vad som hänt och särskilt att berätta om Ziz’ avsvärande och nya kontrakt. Både Kolga och Mordith lovade att inte säga något, men i sitt inre fnös Kolga åt löftet även om hon inte åg någon mening i att bryta det just för stunden.


Då kvällen kom hade Kolga njutit av några timmars lugn och ro, terroriserat några människors sinnen, men i övrigt hållit en låg profil. När mörkret hade lagt sig över staden mötte Kolga dock upp med några andra demoner. Hel och Orka fanns på plats, så även Galenskapen och Beroendet, Mara och Balrox. Demongänget lyckades få tag på Elana, hoppets ängel, och de tog med henne mot skogen för tortyr. Kolga släntrade med och passade under tiden på att sända några sms till änglarna för att få dem att komma och hjälpa Elana. Det bestämdes att Kolga och Balrox skulle ta hand om tortyren medan de andra skulle stå vid skogsbrynet på vakt. Kolga följde efter Balrox och Elana ut i mörkret mellan träden. Då Balrox med förödande styrka började bearbeta Elanas sinne med sina krafter förstod Kolga att den lilla ängeln inte skulle hålla ut särskilt länge så hon bestämde sig för att försöka ingripa. Hon använde ovant den kraft hon tagit av Andreia och ingjöt mod i Elana, mod att stå ut med tortyren och mod att våga vänta på sina vänner. Visserligen gjorde detta plågan längre för Elana, men ängeln riskerade i alla fall inte att förlora någon av sina krafter. Elana klarade dock inte av Balrox' hänsynslöst grymma behandling utan valde att duellera med Kolga istället. Det stod strax klart att Kolga var den starkare av de två. Hon hade hela sju krafter mot Elanas fem. Kolga ville dock inte gå hårt fram mot Elana utan använde sina krafter sparsamt och svagt. Elanas andra attack fick däremot luften att pressas ut ur Kolgas lungor och svagt i bakgrunden kunde hon höra Balrox svära åt hennes mesighet, men han hade inte hört Elanas ord eller känt kraften strömma från henne. ”Du hoppas på att aldrig behöva svika mera.” Orden ekade i Kolgas inre. Påverkad av dem och av sin önskan att inte ännu behöva svika avtalet med Martyri lät hon Elana gå därifrån. Till de andra demonerna som stod och väntade sa hon att Elana hade vunnit, att hon var de starkare av de två. De svalde lögnen, även efter det att Kolga förvirrat hade tvekat om att gå med ängeln eller demonerna. Orka löste hennes dilemma genom att göra henne likgiltig inför Elana och sen formligen dra med sig Kolga därifrån.
Kolga kände tröttheten rinna över henne då demongruppen gick från platsen. Att det skulle vara så förbenat svårt att hålla uppe en finputsad fasad samtidigt som hon höll sitt avtal med Martyri. Kolga var trött, men de andra demonernas blodstörst hade dock inte stillats så nu var det Gersimi som blev utsatt för deras grymma tortyr. De tog med ängeln till en lägenhet på Carlshem. Kolga låtsades hjälpa till med tortyren, men istället ingjöt hon mod i Gersimi. Våg efter våg av kraft strömmade ur Kolga och hon kände hur hon blev svagare och svagare och hon hoppades att de andra änglakräken snart skulle pallra sig till platsen för att rädda sin vän. Tillsist var det nästan som om Gersimi tog mod och energi av Kolga istället för att Kolga gav det åt henne. Varje gång deras blickar möttes blev Kolga lite svagare, medan Gersimi fick nytt mod och ny energi att stå emot. Den långdragna tortyren varade i nästan två timmar och de andra demonerna blev bara mer och mer otåliga och irriterade. Slutligen kom en grupp änglar för att rädda Gersimi och det blev en del munhuggande och skarpa skällsord innan de två väktargrupperna slutligen skildes åt. 


Off- kommentarer: Duellen mellan Ziz och Hel i det där tomma matematikerklassrummet måste ha varit den mest fantastiska duellen jag har bevittnat under alla Skyfall. Kolga ställde sig vid väggen för att se på och jag kunde tidvis inte hålla mig in-lajv, än mindre kunde jag hålla mig för skratt. Jag fick vända mig om och stå och stirra in i väggen en stund för att kunna samla mig. Hela upphovet till min munterhet var en lång harrang från Ziz då han använde en av sina krafter på Hel: ”Hör du fåglarna sjunga? Jaa! De sjunger och trallar och drillar och här kommer min favorit: Måsarna! Hör du måsarna? De är en hel flock som sjunger för dig. Fiskmåsar och skrattmåsar. Och papegojorna sjunger psalmer, för det kan de. Och pingvinerna… Och kakaduorna och de vanliga duvorna och blåmesarna och små ettriga kolibrier. Alla sjunger högt för dig…”


Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ En lajvares förvirrade tankar med Blogkeen
Följ En lajvares förvirrade tankar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se