Alla inlägg under augusti 2008

Av Erica - 30 augusti 2008 20:02

Demonerna gav sig av från Carlshem. Det fanns en ivrig förväntan i den lilla gruppen, men samtidigt en tydlig underton av ilska, oro och irritation. De hade alla vaknat upp chockade under natten. Kolga kände sig irriterad och aggressiv och det blev inte bättre av Ophiels klagande och gnällande. Alla fyra underkrafter som Kolga bar på skavde. Ödmjukhetens förmåga att få folk att fatta ett beslut utan att tänka på sig själva var äcklig och Martyris förmåga att byta plats var minst lika hemsk. Att de demonkrafter hon hade var Vredes Irritation och Bärsärkaraseri gjorde inte saken precis bättre. Kolga hade hållit tyst om att hon hade en kraft mer än vanligt dock. På ett eller annat sätt skulle det nog komma till användning, tids nog.

Hel hade kallat till ett möte den natten, men demonerna tänkte inte vänta tills dess. Kolga visste att Martyri var en av de som skulle jagas. Deras avtal var ännu i kraft. Därför knapprade hon snabbt in ett meddelande till honom medan de promenerade mot Ålidhem.

”För att hedra vårt avtal: Vi är åtta demoner. Vi vet var du är. Se till att hålla dig ur vägen. /Kolga”

Hon fick inget svar, men antog att ängeln skulle ha nytta av informationen. På vägen mellan Carlshem och Ålidhem bestämde de andra demonerna att gruppen skulle dela upp sig i par. Kolga blev något överrumplad då Mara trippade fram till henne och tog henne under armen. Kolga visste inte varför den galna, lilla demonen var så ivrig att gå med just henne, men det fanns värre alternativ. Kolga visste inte var hon hade Mara och litade inte för en sekund på henne. Hon var rätt säker på att Maras inställning till henne var den samma. Med andra ord så hade de två demonerna det rätt trevligt då de gick till Ålidhem. Det enda problematiska för Kolga var att med Mara så tätt inpå sig och utan andra som kunde ta dennas uppmärksamhet så var det svårt att förvarna Martyri om de saker som hände. Hon lyckades ändå skicka iväg ett kort meddelande.

”Vi har delat upp oss. Fyra grupper om två.”

Demonerna höll en konstant kontakt med varandra och noga koll på änglarnas positioner. De var tre stycken och hade tidigare befunnit sig på Ålidhem. Nu rörde de sig mot Ålidhöjd. Vid viadukten mellan Ålidhem och Ålidhöjd strålade demonerna samman igen för en stund för att tala ihop sig och diskutera fram en ny strategi. Man bestämde att man skulle pröva på att skicka ut ett par lockbeten. Orka och Mara anmälde sig frivilliga och gav sig av i förväg. Kolga meddelade Martyri om förändringen.

”Orka och Mara ensamma, lockbeten.”

De restrerande demonerna delade återigen upp sig i par. Den här gången gick Kolga med Jinx, en ung demon som hon knappt visste något om. Jinx verkade rätt uppspelt över jakten. Kolga själv var mer oroad. Hon hade inte gjort mycket för att påverka besluten inom demongruppen hittills den här kvällen utan mest bara följt med strömmen och försökt behärska de känslor som kom utifrån hennes ofrivilligt innehavda krafter. Då de två demonerna gick genom Ålidhöjd kom deras samtal in på det underliga som hänt under natten. Jinx var rätt högljudd i sina utlägg om upplevelsen, medan Kolga höll sig långt mer lågmäld. Hon tittade upp på den mörka stjärnbeströdda himlen och tänkte att precis lika godtyckligt som sjärnorna var kastade på den svarta bakgrunden, lika planlöst hade även väktarnas krafter blandats om. Hon ruskade av sig obehagskänslan, men den kom genast tillbaka då hon upptäckte en grupp på tre änglar som var påväg mot dem från höger. Kolga bannade sig själv. Änglarna hade varit synliga ett tag och hon borde ha upptäckt dem förr. Skulle de ha varit fler så skulle det ha kunnat vara ett farligt misstag att titta på stjärnor istället för på omgivningen. Jinx hade ännu inte upptäckt dem och änglarna hade heller inte upptäckt de två demonerna även om det inte dröjde länge innan de gjorde det. De stannade upp och Kolga kunde nästan vädra deras misstänksamhet. Hon stannade också upp och betraktade dem. De var Martyri, Odette och, till Kolgas missnöje, Sekhmet. Hon hade ingen vidare lust att hjälpa det kräket, men det var avgjort bättre att hjälpa änglarna nu än att bryta den goda kontakt hon fått med Självuppoffringen.


Änglarna styrde stegen mot universitetsområdet och demonerna strålade samman ett tag för att sedan återigen dela upp sig i grupper och på olika vägar ta sig genom universitetsområdet. Kolga fick till uppdrag att ta reda på var änglarna befann sig. Hon skickade iväg ett sms till Martyri.

”Var är du inte nu? Någon plats på campus, tack”


Strax efteråt skickade hon iväg ett till för att meddela att de återigen hade delat upp sig.


”Vi är nio, uppdelade på tre.”


Kolga fick ett snabbt svar som fick henne att le. Ängeln läste i alla fall hennes meddelanden. Hon meddelade det ängeln skivit till de andra även om hon visste att risken var stor at någon annan också skulle söka efter honom. Mycket riktigt gjorde Orka det. Kolga hade sagt att änglarna var vid lärarhuset, medan Orka kände av att de var vid Mit-huset. Kolga sände iväg ytterligare ett sms till Martyri.

Bort från Mit!”

Att svika demonerna genom sina sms till Martyri fick Kolga att må bra. Hon njöt av leken och för en stund härskade Sveket i henne och de andra fyra krafterna var undertryckta och nästan bortglömda. Då demonerna gick över Campus bestämde de sig för att de skulle försöka locka fram änglarna. Mara och Kolga ställde sig på bron mellan Universitetsbiblioteket och MIT-fontänen medan de andra demonerna gick en bit bort för att hålla sig ur vägen. Mara ringde upp Martyri och sa åt honom att hon ville tala med honom. Hon berättade att det bara var hon och Kolga och att de inte hade några andra intentioner än ett samtal. Kolga trodde egentligen inte att ängeln skulle gå på Galenskapens lögner, men hon sände i alla fall iväg ett snabbt meddelande åt honom.

”Fälla!”

Kolga hade svårt att låta bli att flina då hon såg frustrationen hos Mara då inga änglar dök upp. Ett vänligare leende bröt dock fram på Kolgas läppar då Tvivel dök upp. Kolga gav den andra demonen en kram. Ett tag stod de tre demonerna på bron och väntade. Det var lugnt och stilla. Inga änglar syntes till. Mara stod och knapprade på sin telefon och efter ett tag kom Orka fram till dem. Hon hade stått en bit bort. Hon såg uttråkad ut. Demongruppen bestämde sig för att för tillfället strunta i de tre änglarna som gäckade dem. Istället skulle de gå och möta upp med Bergelmir som var på väg mot Campus. De mötte upp med några andra demoner och efter ett tag slöt sig den svartklädde isjätten till dem, men han stannade inte länge utan spatserade snart iväg igen. Någon av de andra demonerna hade dock fått nys om att Shamsiel var på väg mot dem, antagligen i buss och ett par av dem gick för att genskjuta honom och ta honom då bussen stannade vid lasarettet. De övriga demonerna stod kvar på den plats mellan Campus och lasarettet där de hade mött upp med Bergelmir. Det dröjde inte särskilt länge innan demonerna som gått iväg för att ta Shamsiel kom tillbaka med ängeln mellan sig. Stämningen blev genast mer uppsluppen i demongruppen.


Demonerna och den ensamma ängeln började gå mot Ålidhem efter det att Jinx hade erbjudit sin lägenhet som tortyrlokal. På vägen pratade de glatt med varandra, drog grova skämt och skrattade högt. I och med att det var lördag kväll så var det mycket människor ute och ingen brydde sig speciellt om den högljudda gruppen. Möjligtvis skulle cyklisten som for med näsan först ner i ett dike ha blivit något bitter om han sett Jinx nöjda flin, men han kopplade aldrig ihop sin olycka med det som såg ut som en helt vanlig kvinna ute tillsammans med sina vänner.


Kolga gick som vanligt några steg efter alla andra. Framför sig såg hon de andra demonerna skratta och skämta med varandra och mitt i demonhopen tornade Shamsiel upp sig, imponerande i sin längd och med det långa ljusa håret som strömmade ner över hans axlar. Mara och Cupid gick på varsin sida om honom och höll i honom och kontrasten mellan de två korta demonerna och den långe ängeln var slående. Just som Kolga gick och tänkte på detta kom ett par cyklister emot dem i full fart. De verkade inte helt nyktra och deras försök till att gira förbi den stora hopen av demoner gick inte så bra. En av dem skrek åt demonerna, något frustrerad och uppgiven.


- Pling, Pling! Jamen PLING då!


Demongruppen delade på sig för att släppa förbi cyklisterna och fortsatte sedan sin högljudda färd, nu med många ”Pling, pling! Jamen PLING då!” utropade i tid och otid.


Förutom att vara högljudda och muntra så debatterade demonerna även hur de skulle göra med tortyren, främst vilka som skulle utföra den. Alla var överrens om att några måste gå till mötet för att det inte skulle märkas att det var så många demoner borta. Vilka som skulle stanna och vilka som skulle gå var dock ett hett diskussionsämne. Kolga visste att Sekhmet direkt skulle märka om hon inte var på plats på mötet och hon sa det åt Orka som till stor del förde dialogen själv. Orka höll med om detta. Ingen av dem som skulle vara ”saknade” borde stanna. På något vänster blev det ändå bestämt att Kolga skulle stanna. Kolga tittade skeptiskt på de andra och ryckte sedan på axlarna. Ja, hon höll sig i alla fall borta från Sekhmet och så slapp hon det där resonerandet fram och tillbaka. Det hade börjat gå henne på nerverna.


Demongruppen delade på sig. Kolga gick tillsammans med Jinx, Cupid, Irrito och Shamsiel den sista biten till Jinx lilla lägenhet. Jinx släppte in dem och Kolga tog genast kommandot. Hon bad Shamsiel att sätta sig ner och började sedan låta sitt svek skölja över honom. Han höjde ögonbrynen lite, men för övrigt var hans reaktion obefintlig. Kolga var förundrad. Hon lämnade plats åt de andra att pröva sina krafter på ängeln, men inget gav särskilt kraftiga reaktioner. Efter ett tag började Kolga bli lite frustrerad, men visade det dock inte utåt. Någon av de andra demonerna nämnde att det var änglar på väg och Kolga började återigen försöka bearbeta Shamsiel med sin huvudkraft.


Efter bara några minuter stod dock änglarna utanför Jinx dörr. Det var ingen liten grupp änglar och Kolga ryckte till något då Sekhmet plötsligt stod utanför fönstret och tryckte sig mot rutan med en hatisk blick mot henne och en svepande, sökande blick över rummet. Shamsiel reste sig lugnt upp ur soffan där han hade suttit och gick ut till de andra bevingade kräken. Snart avlägsnade sig hela änglagruppen och demonerna tog sig med all hast ut därifrån och till Carlshem där mötet skulle äga rum.


Mötet hade inte hunnit hålla på särskilt länge då Kolga, Jinx, Irrito och Cupid dök upp. Den tillfälligt neutrala marken just utanför Carlskyrkan var fylld av upprörda väktare och mitt ibland dem stod Hel. Hon berättade att hon inte visse exakt vad som var i görningen, bara att nästan alla väktare hade förlorat sina egna krafter och fått någon annans istället. Elana, som inte var närvarande på mötet, hade dock sluppit undan detta öde. Hon hade försvarat sig själv med svärdet.

Då Hel hade slutat tala och det inte fanns kvar några frågor att besvara så började väktarna att röra på sig. De talade med varandra om det som hänt, om teorier och om de krafter de nu bar på. Snart började en hel del krafter att byta ägare runtom bland de församlade. Även Kolga började se sig om efter någon som möjligtvis innehade en av hennes krafter, eller åtminstone någon som kunde tänka sig att ta emot bärsärkaraseriet, den jobbigaste av krafterna som Kolga bar.


Bergelmir kom fram till Kolga och berättade att han hade hennes förmåga att bryta egna löften. Kolga blev genast på helspänn. Hon hade ingen av isjättens krafter, men han skulle kanske vara intresserad av någon annan av de kraffter hon bar på. Hon bad honom ta emot bärsärkaraseri i utbyte mot hennes kraft, men han verkade inte alls intresserad. Kolga kände hur vreden och raseriet oombett rusade fram i henne och hon höjde rösten då Bergelmir var på väg från henne.

- Jag vill ha min kraft! Ge mig den!


Bergelmir vände sig om igen och Kolga antog att det var något hos henne som fick honom att ändra sig för han gick med på att byta. Kolga slet ut Bärsärkaraseriet ur bröstet, nästan ivrigt och tog lättad emot sin egen kraft från den andre demonen. Hon drog ett långt, djupt andetag då hon lät kraften sjunka in i bröstet.


Kolga kände sig upprymd och bättre till mods än på länge. Hon hade blivit av med det tryckande raseri som hon hade gått och burit på och i samma svep hade hon fått tillbaka en av sina egna krafter. Hon var rätt nöjd med hur mötet hade utvecklat sig för hennes del. Hon svepte med blicken över de närvarande väktarna och hennes blick stannade på en ängel som hon till utseendet i alla fall inte kände igen. Kolga gissade att det var Ödmjukheten. Supplate var hans namn om hon inte helt missminde sig. Kolga tänkte noga igenom sina alternativ innan hon gick fram till honom och berättade att hon bar på en av hans krafter och att han kunde få tillbaks den, självklart i utbyte mot en annan kraft. Han tvekade och sa att Sekhmet minsann hade berättat om henne. Han behövde inte säga mer. Kolga visste vad Sekhmet hade sagt. Med lugn och tålmodig röst förklarade hon för Supplate att hon inte var ute efter att lura honom på något sätt utan bara ville göra ett kraftbyte. I sitt stilla sinne tänkte hon att bara en dåre till demon skulle försöka lura en ängel rakt framför näsan på Sekhmet. Supplate sa att han inte hade något att byta med, att han inte hade någon av hennes krafter. Kolga sa att hon kunde tänka sig ta en annan demons kraft också. Ängeln visade sig bära på kraften Sabotage, en av Jinx krafter och Kolga sa att om de genomförde bytet så skulle hon se till att Jinx fick tillbaks sin kraft. Vad hon inte sa var att Jinx förstås skulle behöva betala för den, helst med en av Kolgas krafter. Efter ytterligare en stunds tvekan så gick Supplate med på bytet och Kolga kände hur underbart det var att bli av med en änglakraft och få en demonkraft istället.

Nu var Kolga verkligt upprymd. Någon som dock inte såg lika upprymd ut var Sekhmet, men han brukade förstås aldrig se upprymd eller glad ut. Kolga hade kastat en del blickar mot hans håll tidigare under mötet, men hon hade varit alltför upptagen med att försöka hitta sina krafter för att göra något mer än så. Nu lät hon dock sin blick möta hans och hans blick speglade hat. Kolga tyckte sig även se arrogans och undertryckt vrede i ängelns ögon. Hon log ett snett, retfullt leende och tog några steg emot honom. Han rörde sig mot henne. I en cirklande rörelse, hela tiden med blickarna fästa på varandra, närmade de sig mitten av mötesplatsen, där de stannade ansikte mot ansikte. Kolga insåg missnöjt att Sekhmet i det här livet var rätt mycket längre än henne. Med provocerande, aggressiv röst frågade Kolga hur det kändes att vara utan sina krafter. Sekhmet svarade att det faktum att han inte hade sina egna krafter inte förändrade något och att vad han kände inte betydde något. En lång stund stod ängeln och demonen och stirrade på varandra, men när sedan de andra demonerna började bryta upp så släppte Kolga ögonkontakten med Sekhmet.

Kolga följde dröjande efter de andra demonerna, men kunde inte låta bli att gång på gång vända sig om och kasta hatiska blickar mot Sekhmet. Hon ville hålla koll på honom. Hon stannade även för att kasta frågande blickar på Bergelmir som stannade ännu mer på efterskälken än hon själv. Han gick mitt ibland änglarna och verkade inta ta någon som helst notis om de andra demonerna. Kolga vände slutligen ryggen åt både Sekhmet och Bergelmir då de andra demonerna otåligt ropade hennes namn. De gick iväg och Kolga visste att även om Sekhmet idag inte hade stått i hennes väg så skulle hans närvaro i väktarsamhället göra hennes existens så mycket svårare.

Off-kommentarer: Jag gillade att lajvet började i flygande fläng och att Kolga fick så fina möjligheter till att svika. :) Situationen med den onyktra cyklisten utan ringklocka var ju helt underbar och jag tror ingen som var med kommer att glömma den i första taget och gör de det så kommer någon annan snart att påminna dem.

ANNONS
Av Erica - 30 augusti 2008 18:33

Kolga satte sig upp i sängen med ett ryck. Det var något som inte stod rätt till, det var något som stod alldeles i helvete fel till. Hon såg på sina händer och de darrade, ja hela hon darrade och det var inte på grund av att rummet var kyligt. Någonstans i sitt inre, nära kärnan av den svarta själ hon hyste kände Kolga en fruktansvärd, plötslig förändring. Hennes krafter fanns inte kvar. De tre underkrafter som hon ägde var försvunna. Istället delade det kalla Sveket plats med fyra för henne okända krafter och med en äcklad rysning insåg hon att två av dem var änglakrafter. Kolga trodde att hon till och med visste vilka väktare som ägde de krafter som så plötsligt intagit henne. Martyri, Vrede, ödmjukheten och möjligtvis Otso...

ANNONS

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ En lajvares förvirrade tankar med Blogkeen
Följ En lajvares förvirrade tankar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se