Det var en rätt vacker marsdag. Solen lyste och några fåglar vågade sig på att drilla i de kala träden. Kolga märkte dock inget av detta. Hon var helt uppe i sina egna tankar där hon gick, med kurs mot universitetet. Kvällen innan hade en plan börjat ta form i hennes huvud, en plan som dels skulle kunna hjälpa henne att gå så gott som oberörd genom kriget och som dessutom skulle få konsekvenser som inte kunde räknas som annat än svek. Planen hade mognat under natten och på morgonen var hon fast besluten att genomföra den.

Hennes plan gick ut på att ta kontakt med Martyri, be tusen gånger om ursäkt för allt det lidande som hon och Hel hade åsamkat honom på måndag och sedan föreslå ett samarbete som skulle skydda dem från den andra sidans räder och som i slutändan skulle hjälpa till att få slut på kriget. Att Kolga hade valt Martyri av alla änglar var ingen slump. Hon gjorde sällan något på måfå eller av en slump. I och med att det fanns något i deras gemensamma historia som Kolga kunde säga sig ångra så var Martyri ett bra val. Kolgas låtsade ånger skulle kunna få ängeln att bli intresserad och dessutom känna att han på något plan hade övertaget.

Kolga hade skrivit ett brev till Martyri och var nu på väg för att överlämna det. Hon gick med raska steg och var snart framme på Campus. Hon sände ut sitt sinne och sökte efter Martyri och fann honom nere i kulvertarna i Naturvetarhuset. Hon styrde stegen ditåt och smsade samtidigt Martyri för att förvarna ängeln om att hon var på väg och berätta att hon bara ville prata. Hon gick ner till de dunkla tunnlarna i Naturvetarhusets källare och kände återigen efter Martyri. Den här gången var han inte ensam. Han och två andra änglar fanns i närheten. Kolga kvävde impulsen att fly. Istället ställde hon sig för att vänta i närheten av en trappuppgång i fall något skulle hända. Hon tvingade sig att se lugn och oberörd ut, men spratt ändå till då de tre änglarna dök upp från ett helt annat håll än vad hon hade väntat sig. Martyri gick fram till henne och utan ett ord räckte hon över brevet. Han öppnade det och läste.

- Låt mig tänka på saken, var hans kommentar.

- Självklart, svarade Kolga.

Martyri vinkade åt de andra änglarna som hade stått en bit därifrån och i samlad tropp avlägsnade de sig. Kolga pustade ut. Det hade gått rätt bra. Hon hade i alla fall inte blivit tagen, vilket innebar att hennes brev hade gjort något slags intryck på Martyri.

Senare på dagen fick Kolga ett sms av Martyri och de första staplande stegen till ett avtal dem emellan togs. De lovade att inte skada varandra samt att vara barmhärtiga emot den andra sidan. Om Martyri höll det löftet så skulle Kolga vara lite säkrare och om han bröt det så skulle Kolga kunna skratta ändå eftersom han gick hennes väg genom att svika ett avtal. Blev avtalet olägligt för hennes egen del så skulle hon alltid kunna bryta löftet utan större konsekvenser och fram till dess så skulle hon gladeligen njuta av att svika demonerna.

På kvällen hade Hel kallat alla demoner till ett möte på Campus och Kolga var där i god tid. Snart dök det upp fler demoner och även en grupp änglar som på något vis hade fått höra om mötet. Förutom väktare så dök det även upp en liten flicka som av allt att döma var människa, men som Hel välkomnade med öppna armar. Flickan, vars namn var Ella, fick inte försvinna, tas av änglarna eller komma till skada på något sätt. Ella hade med sig en mycket förvirrande teckning med demoner som dansade och clowner som skrattade. I ena hörnet stod det ”Naturvetarhuset Sal Na120”. Som etiketten kräver fick demonerna ett försprång på fem minuter innan änglarna skulle börja jaga. Kolga höll sig på ett litet avstånd från de andra demonerna. Hon litade inte på dem, särskilt inte på Abigor, manipulationens demon.
Väl inne i Naturvetarhuset började en skattjakt där Ellas teckning bara var den första av ledtrådar i en lång serie. Kors och tvärs, upp och ner igenom huset och hela tiden på vakt fallom änglarna kom och hela tiden hålla skenet uppe att vara en vanlig grupp ungdomar eftersom det fanns några få människor kvar. 
Alla ledtrådar hade hittats och Kolga hade blivit anförtrodd att vakta en av dem då änglarna slutligen dök upp. De var inte tillräckligt många för att göra annat än kasta spydigheter på demonerna som besvarades med än grovare spydigheter. Det hade stannat vid det om inte Ella plötsligt hade försvunnit. Kolga hade ena stunden tittat rakt på flickan och i nästa stund var hon borta.
Det blev på nytt en jakt genom huset. Den här gången än mer paranoid eftesom grupperna till varje pris måste hålla ihop för att inte bli tagna av de andra. Därför var det underligt att Kolga plötsligt befann sig ensam nere i kulvertarna. De andra demonerna var inte långt borta, men inte heller inom synhåll. Mordith hade för ett ögonblick sedan gått upp en trappa för att hämta resten av demonerna och då Kolga hörde fotsteg i trappan så tänkte hon inte mer på det. Alltför sent insåg hon att det inte var Mordith och de andra demonerna som kom nerför trappan. Det var Paregoron i spetsen för en stor änglaskara. Kolga såg sig febrilt om efter en flyktväg, men Paregoron var redan framme vid henne och hon var tagen.

Kolga blev förd till en avlägsen plats i Naturvetarhuset och lämnades där tillsammans med Charzomai och Ziz. Tortyren blev lång och utdragen. Kolga visste att de andra demonerna fanns i huset så hon ville inte ge upp. Tortyren började med att Charzomai läste ur en Bamsetidning för henne och Kolga visste inte riktigt vad hon skulle tro, men så fort tortyren kom igång på allvar så förstod hon att dessa änglar nog tog sin uppgift på allvar. Hon blev tvingad att känna ånger för sina synder, hon tvingades höra Ziz citera bibeln, hon stod öga mot öga med Ziz i sin jättelika fågelform, hon blev tvingad på knä och fick under tvång ta emot nattvarden. Det brände och sved i hennes hals och i hennes själ. De två änglarna välsignade lite vatten och var nära att tvångsdöpa henne. Kolga gav upp, hon förstod att de andra demonerna inte skulle dyka upp. Kanske hittade de henne inte eller så brydde de sig inte. Kolga valde att duellera mot Ziz. De presenterade sig för varandra.

- Jag är Kolga, Svekets demon.

- Jag är Ziz, Skyarnas herre och ett av Guds tre vidunder. Jag har även kallats Simurgh och jag lät eld falla från himlen över Sodom och Gomorra då dessa utplånades.

Kolga tvekade lite efter den långa och kraftfulla presentationen, men började sedan att låta sitt svek börja rinna in i Ziz. Han kontrade med att sända en blixt genom henne och Kolga kände hur hon för bråkdelen av en sekund tappade medvetandet. Skakad och ur balans sträckte hon fram handen och bröt Ziz senaste löfte. Ziz reagerade inte nämnvärt. Hans motattack lät inte vänta på sig. Kolga såg åter en gång hur han växte och inom loppet av några sekunder fylldes hela det lilla utrymmet av en stor, svart, hotfull fågel. Kolgas underläge var uppenbart och med en av sina stora klor slet Ziz ut en av krafterna ur bröstet på henne. Hon förlorade förmågan att se vem någon är trogen.

Innan änglarna lämnade Kolga darrande på golvet gav Charzomai hernne syndernas fölåtelse. 
Illamående och svag började hon efter ett tag röra på sig för att leta reda på de andra demonerna. De fann henne innan hon fann dem och efter ett tag fann de allihop även Ella, som lyckats hålla sig undan hela den tid då Kolga torterades. Efter ännu ett möte mellan båda väktargrupperna så begav sig både demoner och änglar hemmåt. Innan dess övertalade dock Hel Avarus, girighetens demon, att släppa ifrån sig en av sina krafter och gen den till Kolga istället. Kolga svor ett väktarlöfte om att återlämna den så fort hon fått tillbsks sin egen förlorade kraft. I smyg hånlog hon åt både Avarus och Hel. Det löftet var inte värt mycket.

Off-kommentarer: Det hände fler saker under den här universitetskvällen, men då de egentligen inte påverkade Kolga särdeles mycket så redogör jag inte för dem här, dessutom minns jag dem inte fullständigt heller. Universitetskvällar är alltid så intensiva och händelser sker på samma platser så man blandar ihop dem till en underlig minnesgröt. Något som dock står ut bland minnena från den här dagen är just överlämnandet av brevet till Martyri (Jag darrade som ett asplöv efteråt) och tortyren (Bamse och nattvard på kakor och mjölk är en fantastisk kombination!).

Kolgas första väktarkontakt för dagen skedde i lärarhuset. Hon strosade dit för att se om något var på gång då hon visste att många väktare, både änglar och demoner studerade där. Hon träffade på ett par andra demoner och efter några om och men hade ytterligare en anslutit sig till dem. De var nu fyra stycken och tillräckligt många för att kunna jaga ner de två änglar, kärleken och hoppet, som befann sig i byggnaden. Detta visade sig vara en enkel match. Kolga och Tysta tog med sig hoppet till en tom sal. Artigt, men lite retsamt frågade Kolga ängeln om hennes namn och fick svaret Elana. Kolga lade det på minnet. Att använda någons namn istället för att bara kalla dem vid deras natur kunde i vissa situationer ha stor betydelse.

Kolga inledde tortyren med full kraft och lät sedan Tysta ta över. De två demonerna turades om att ge ängeln svek och fåfänga. Det dröjde inte alltför länge innan Elana gav upp och valde att duellera Tysta. Kolga satte sig ner på en stol och såg roat på då de två väktarna stred med sina krafter. Tysta vann och två nöjda demoner lämnade salen.

Senare på kvällen samlades ett gäng demoner på Carlshem, hemma hos Orka. De pratade om situationen och om olika strategier so skulle vara smarta att följa. Inget blev direkt bestämt, men mycket blev sagt. Diskussionen avslutades aldrig riktigt. Innan den hann göra det så bestämde sig demonerna för att gå ut och försöka få fast Andreia. De kände av att hon var hemma och gick dit. Då de väl var där så hade hon dock försvunnit och var redan en bra bit påväg. Demonerna grubblade och funderade. Hon borde inte ha hunnit känna av deras avkänningar och fly på den korta tiden. I sitt stilla sinne tänkte Kolga ljuva tankar om svek och förräderi. Det måste ha varit någon som förvarnade Andreia...

Demongruppen började gå tillbaka till Orka och ställde sig utanför hennes trappuppgång då vissa ville röka. En bil kom långsamt körande emot dem och stannade just bredvid trappen där demonerna stod. Inuti den satt ett gäng änglar. Gersimi klev ur med en kaka i händerna, vilken hon överlämnade till demonerna. På kakan fanns ett kors i pudersocker. Gersimi satte sig återigen i bilen och änglarna körde iväg.

Off-kommentarer: Från den här dagen har jag även flera trevliga och roliga off-minnen. Bland annat så hade vi en spontan demonfika i MIT-huset. Jag har ingen aning om varifrån alla demoner kom, men de samlades som fäflugor så fort vi nämde ordet fika. Ett annat roligt off-minne är från kvällen då demonerna har misslyckats med att tillfångata Andreia. Då bilen med änglarna kom så var vi egentligen off för att pusta ut ett tag. Vi pratade en massa om folks syn på lajvare och om det syntes på oss att vi var lajvare. Då det kom en bil pekade någon på den och sa:

- Ta dem i den där bilen till exempel. De tänker nog ´Ånej! Lajvare! Fly!´

Det visade sig att det var i just den bilen som änglarna satt. Vi hade alla svårt för att hålla oss för skratt, men lyckades i alla fall gå in-lajv snabbt igen.

Det hade varit en lugn dag och Kolga hade kunnat koncentrera sig på att låta sin människa studera och ta det lugnt. Man visste ju aldrig när det skulle hända något som totalt förstörde allt vad lugn och avslappnin hette. På kvällen for Kolgas människa som vanligt ner till medeltidsföreningen Uma. Under brinnande krig borde Kolga kanske ha hållit sig hemma eftersom tre änglar befann sig på Uma: Martyri, Odette och Andreia. Inget hände dock. Det fanns alltför många människor runt dem. Efter ett tag dök även Abigor upp utanför, så Kolga slappnade av lite mer. Han och Andreia satt länge utanför lokalen och diskuterade. Kolga visste inte om vad, men hon skulle gärna ha tagit reda på det, men det var inte möjligt.

Efter ett tag blev Kolga kontaktad av några andra demoner som ville jaga och Kolga berättade att hon var på en plats med änglar. De andra demonerna sa att de skulle dyka upp och så gjorde de också. En bil med tre demoner parkerade utanför och Kolga kunde hjälpa de tre demonerna att tillfångata Martyri och Odette. Abigor och Andreia verkade ha försvunnit någonstans. Kolga kunde inte se dem och brydde sig egentligen inte heller om vart de tagit vägen. Andreia var ur vägen och kunde inte rädda de andra demonerna. De sex väktarna trängde in sig i bilen och det tog inte länge innan de stod utanför lärarhuset på Campus där Hel släppte in dem. Väl inne delade de upp sig. Kolga och Hel tog med sig Martyri till ett litet rum längst ner i byggnaden. Tortyren tog sin början.

Hel inledde den och då Kolga efter ett tag tog över så var hon lite osäker på exakt hur hon skulle göra. Hon hade inte använt sina krafter på andra väktare särskilt mycket. Hon började dock treva sig fram och experimentera och ett sadistiskt flin dök upp på hennes läppar då hon insåg att det hon gjorde hade verkan.

"Martyri... Du känner hur du sviker alla dina vänner. Du vänder ryggen åt dem, åt alla änglar och åt Gud! Vad är en martyr om det inte finns någon att skydda? Om det inte finns något värt att plågas för?"

Martyri härdade dock ut och efter ett tag knackade det på dörren. Utanför stod Ziz och Odette. De räddade Martyri ur hans grymma tillfångatagares makt och de två demonerna gick därifrån tomhänta och något snopna.

Off-kommentarer: Den mesta av den osäkerhet som Kolga kände under de första dagarna under kriget var egentligen min osäkerhet, men eftersom Kolga inte helt öppet visade osäkerheten så passade den in då hon ju faktiskt inte hade haft särskilt mycket med andra väktare att göra förut, varken änglar eller demoner. Min osäkerhet kom dels av att Skyfall innehöll så många nya element som jag ännu inte helt hade koll på och dessutom på att jag knappt kände någon av de andra spelarna. Jag kände fyra av änglaspelarna och hade träffat ett par av demonspelarna som hastigast. Utöver detta så var off-mötet innan lajvet första gången som jag ens träffade dem som jag skulle leka demon med. Många nya ansikten och många namn och personligheter att komma ihåg och hålla isär.

De var på väg mot bion. Kolga gick jämsides med Adam och pratade på om än det ena, än det andra, men hennes tankar flöt iväg till gårdagens möte och till det krig som nu pågick just under människornas näsor. De visste förstås inget om det och skulle heller inte få veta något. Adam hade sagt att Lotta skulle vara på bion. Lotta var Gersimis människa. Skulle Gersimi vara ensam? Vågade hon komma ensam?


Då de kom fram till bion såg Kolga att Gersimi inte var ensam. Freja stod där med henne och även Paregoron var där samt några människor från Kolgas människas klass. Kolga log och hälsade på dem alla, men hon var mycket nervös. Inte kunde väl änglarna föra bort henne nu? Även om de gav henne fem minuter så skulle det bli mycket svårt att förklara för människorna varför hon och de tre andra väktarna måste gå just innan bion.

Gersimi och Freja gick iväg för att köpa godis och Kolga slappnade av något. Hon pratade med människorna och undvek att se på Paregoron eller prata med honom. Hon märkte dock att han försökte ta kontakt med henne. Första gången ignorerade hon honom helt, men nästa gång som han diskret nickade åt henne gick hon åt sidan med honom för att höra vad han ville. Det var tur att människorna i gruppen var så många. De brydde sig inte särdeles om att Erica och Martin gick en bit bort. Just då Paregoron skulle börja säga något kom Gersimi och Freja. Kolga backade några steg, mot människorna och den eventuella trygghet de kunde erbjuda. Paregoron försökte lugna henne: ”Ta det lugnt. Vi ska inte göra dig någonting nu.” Kolga litade självfallet inte på Paegorons ord, men hon ansåg att det nog var bäst för honom att han gjorde precis så. Allt annat skulle ha verkat misstänksamt.

Resten av tiden innan filmen, Sweeney Todd, fördrevs med prat och diskussioner om filmen, dess recensioner samt andra mänskliga, triviala saker. Kolga lät Erica prata på, men höll hela tiden ett öga på de tre änglarna. Vid ett tillfälle kom Gersimi på att hon glömt någonting i bilen och bad Paregoron följa med henne för att hämta det. Med ett leende frågade hon Kolga om inte hon också ville följa med. Kolga avböjde vänligt, men bestämt. 'Vad tror hon om mig egentligen? Att jag är född igår? Varför skulle jag följa med två änglar ut mitt i brinnande krig?” tänkte Kolga för sig själv.

Det hände ingenting mer innan bion. Kolga var lättad över att inte behöva sitta bredvid någon ängel i biosalongen. Hon njöt av filmen, men kunde ändå inte undgå att märka att de tre änglarna verkade nervösa. Paregoron sprang ut ur biosalongen flera gånget under filmen. Då de kom ut ur biografen efter filmen förstod Kolga precis varför änglarna varit så nervösa. Utanför stod Hel och ett helt gäng andra demoner. De flinade då de såg änglarnas förskräckta miner. Kolga flinade också, men hon valde att inte ta del i bortförandet av änglarna. Hon följde med människorna och pratade bort dem från situationen. De misstänkte ingenting.

Off-kommentarer: Min tanke med denna första hela dag i Skyfall Mars var att ta det lugnt. Jag hade ännu inte kommit in i lajvet eller min roll och min pepp var rätt liten. Jag tvekade inte då jag blev medbjuden på bio av Adam. Han var inte med i lajvet, men visste vad det handlade om. Han förvarnade mig om att det kanske skulle vara andra Skyfallare på plats, men jag tänkte inte närmare på det egentligen, inte förrän jag såg Lotta, Annica och Martin på Bion. Då jag märkte att de var in-lajv så blev frestelsen för stor även för mig så jag gick in, vilket visade sig vara ett bra beslut. Jag kan inte tänka mig en mer spänd början på detta lajv än att lite av misstag umgås med tre änglar. :)

Det var den första dagen i den första vårmånaden, men det var ännu vinter. Ja, det var definitivt vinter. Det var mörkt och kallt och snön låg i ett tjockt lager på marken. Inte särskilt många människor syntes till, men däremot hade en större grupp, av något som väldigt lätt kunde misstas för människor samlats. De var demoner och de samlades på Umedalen, nära det gamla mentalsjukhuset för att Hel hade kallat dem. Något sådant hände inte särskilt ofta, men alla visste eller anade i alla fall orsaken till varför de samlades. Helvetets portar var stängda.

Kolga var inte i tid till mötet, men hon var inte heller tillräckligt sen för att någon skulle bry sig nämnvärt. Hon gick i rask takt, men saktade ner stegen då hon kom inom synhåll för de andra demonerna. Hon var nervös och på sin vakt, vilket i och för sig inte var ovanligt för henne. Hon var alltid nervös och på sin vakt, men idag var hon verkligen på helspänn. Hon hade inte haft särskilt mycket med andra väktare att göra förut och de flesta av demonerna som hon var på väg mot hade hon aldrig träffat förut. Kolga bemödade sig om att verka avslappnad och vandrade lojt fram till de andra demonerna och hälsade.

Några andra demoner anslöt sig till gruppen och då alla väntade var på plats började hela gruppen att röra sig, anförda av Hel. Tanken var att de skulle möta upp med en grupp änglar som också skulle träffas på Umedalen. Veritas skulle vara där och trots den allvarliga situationen flinade Kolga lite vid tanken på ett samtal med Veritas. Han var alltid lika intressant att diskutera med.

Demongruppen kom fram till en nedsänkning i marken och där nere såg de änglarna stå. Gruppen med demoner började genast gå mot änglarna, medan vissa demoner skrek taskiga tillmälen och betedde sig allmänt demonigt. Kolga höll sig i den bakre delen av gruppen och höll sig tyst. Hon såg ingen orsak till att förolämpa änglarna, inte just nu i alla fall.

Hel och änglarnas ledare, Ankh gick avsides för att diskutera och lämnade demoner och änglar att ta vara på sig själva bäst de kunde. Kolga höll sig i utkanten av väktargruppen, men betraktade hela tiden allt som skedde, vilket inte var så mycket. En hel del glåpord och sarkastiska kommentarer utväxlades och några av demonerna verkade tycka att det var otroligt roligt att kasta snöbollar på änglarna. Detta avslutades dock då de två ledarna kom tillbaks och meddelade att alla väktare skulle ta sig till en annan plats för att diskutera vidare.

Alla väktare förflyttade sig till en kvarterslokal där ledarna och några av dem utvalda väktare låste in sig i ett litet rum för att ytterligare diskutera situationen. Det var i alla fall vad Kolga antog att de diskuterade. Själv var hon inte inbjuden till diskussionen, men det rörde inte henne i ryggen. Hon kunde hitta annat att sysselsätta sig med. Hon vinkade Veritas till sig och med ett stort, tillgjort leende och en klapp på soffan bredvid sig fick hon ängeln att sätta sig ner där. Kolga började prata på och var noga att inte uttala några lögner. Hon pratade om ditt och datt och om triviala saker, vilket hon hoppades skulle få ängeln irriterad. Veritas hade ett sånt lugn och att få honom att visa det mista lilla irritation skulle vara en trevlig seger. Kolga hann dock inte prata länge innan Väktarledarna åter kom ut ur rummet. De verkade upprörda och irriterade på varandra. I nästa ögonblick förklarade de att det nu rådde krig mellan änglar och demoner.

Off-kommentarer: Denna text skrevs långt efter att lajvet var slut och därför är endast de stora dragen korrekta, medan resten är min konstnärliga frihet. Inget går dock helt emot det som hände, gjordes och sades under denna första prövande in-lajvstund i Skyfall Mars.