Det var den första dagen i den första vårmånaden, men det var ännu vinter. Ja, det var definitivt vinter. Det var mörkt och kallt och snön låg i ett tjockt lager på marken. Inte särskilt många människor syntes till, men däremot hade en större grupp, av något som väldigt lätt kunde misstas för människor samlats. De var demoner och de samlades på Umedalen, nära det gamla mentalsjukhuset för att Hel hade kallat dem. Något sådant hände inte särskilt ofta, men alla visste eller anade i alla fall orsaken till varför de samlades. Helvetets portar var stängda.

Kolga var inte i tid till mötet, men hon var inte heller tillräckligt sen för att någon skulle bry sig nämnvärt. Hon gick i rask takt, men saktade ner stegen då hon kom inom synhåll för de andra demonerna. Hon var nervös och på sin vakt, vilket i och för sig inte var ovanligt för henne. Hon var alltid nervös och på sin vakt, men idag var hon verkligen på helspänn. Hon hade inte haft särskilt mycket med andra väktare att göra förut och de flesta av demonerna som hon var på väg mot hade hon aldrig träffat förut. Kolga bemödade sig om att verka avslappnad och vandrade lojt fram till de andra demonerna och hälsade.

Några andra demoner anslöt sig till gruppen och då alla väntade var på plats började hela gruppen att röra sig, anförda av Hel. Tanken var att de skulle möta upp med en grupp änglar som också skulle träffas på Umedalen. Veritas skulle vara där och trots den allvarliga situationen flinade Kolga lite vid tanken på ett samtal med Veritas. Han var alltid lika intressant att diskutera med.

Demongruppen kom fram till en nedsänkning i marken och där nere såg de änglarna stå. Gruppen med demoner började genast gå mot änglarna, medan vissa demoner skrek taskiga tillmälen och betedde sig allmänt demonigt. Kolga höll sig i den bakre delen av gruppen och höll sig tyst. Hon såg ingen orsak till att förolämpa änglarna, inte just nu i alla fall.

Hel och änglarnas ledare, Ankh gick avsides för att diskutera och lämnade demoner och änglar att ta vara på sig själva bäst de kunde. Kolga höll sig i utkanten av väktargruppen, men betraktade hela tiden allt som skedde, vilket inte var så mycket. En hel del glåpord och sarkastiska kommentarer utväxlades och några av demonerna verkade tycka att det var otroligt roligt att kasta snöbollar på änglarna. Detta avslutades dock då de två ledarna kom tillbaks och meddelade att alla väktare skulle ta sig till en annan plats för att diskutera vidare.

Alla väktare förflyttade sig till en kvarterslokal där ledarna och några av dem utvalda väktare låste in sig i ett litet rum för att ytterligare diskutera situationen. Det var i alla fall vad Kolga antog att de diskuterade. Själv var hon inte inbjuden till diskussionen, men det rörde inte henne i ryggen. Hon kunde hitta annat att sysselsätta sig med. Hon vinkade Veritas till sig och med ett stort, tillgjort leende och en klapp på soffan bredvid sig fick hon ängeln att sätta sig ner där. Kolga började prata på och var noga att inte uttala några lögner. Hon pratade om ditt och datt och om triviala saker, vilket hon hoppades skulle få ängeln irriterad. Veritas hade ett sånt lugn och att få honom att visa det mista lilla irritation skulle vara en trevlig seger. Kolga hann dock inte prata länge innan Väktarledarna åter kom ut ur rummet. De verkade upprörda och irriterade på varandra. I nästa ögonblick förklarade de att det nu rådde krig mellan änglar och demoner.

Off-kommentarer: Denna text skrevs långt efter att lajvet var slut och därför är endast de stora dragen korrekta, medan resten är min konstnärliga frihet. Inget går dock helt emot det som hände, gjordes och sades under denna första prövande in-lajvstund i Skyfall Mars.