Alla inlägg under juli 2007

Av Erica - 27 juli 2007 10:02

De gick snabbt och under tystnad. Natten hade åter börjat ta sin värld i besittning. En dunkel skymning rådde mellan träden. Kisse kunde känna att Lynx var spänd där han gick framför henne i skogen. Det gjorde henne något nervös, men också förväntansfull. De var på väg mot någonting nytt och spännande.

"Är det långt kvar?", dristade hon sig till att fråga.

"Nej, nej. Elyséet ligger här nära. Riktigt nära." Även Lynx' röst var spänd.

Bara några ögonblick senare kom en kal stenbyggnad inom synhåll uppe på en höjd. Lynx pekade mot den och förväntansfullt klättrade Kisse efter sin skapare. Den fyrkantiga byggnaden verkade trist och övergiven. Kisse bankade på den stora porten, men ingenting hände. Vad tråkigt! Kisse blev på dåligt humör.
Hon såg mot Lynx som hade gått en bit bort och nu vinkade åt henne att komma och titta. Hon gick bort till honom och såg direkt orsaken till att ingen hade öppnat. Stenkolossen var inte ensam. Det fanns mer! En betydligt större byggnad låg nedanför kullen och det rörde sig personer vid den. Glatt skuttade Kisse mot den med sin väska dunkande mot sidan. Då hon närmade sig Vasa Elyseum konstaterade hon att byggnaden nog hade sett sina bästa dagar.
Den lilla Gangrelflocken närmade sig det nedgångna Elyséet. De forcerade en mur och var på väg mot ingången då Lynx stannade till och vände sig till Kisse.

"Kisse. Då vi kommer in på Elyséet så ska du vara lugn och uppföra dig. Vi ska presentera oss för den som bestämmer här i Vasa och försöka ta reda på vad vi kan hjälpa Camarillan med. Har du förstått?"
Kisse nickade.

Alla hennes sinnen var på helspänn då de gick genom det höga stenvalvet som ledde in till Elyséet. En grupp vampyrer var redan där inne. Lynx stannade i närheten av dem och så gjorde även Kisse. Hon vädrade i luften och tittade sig oförskräckt omkring på Vasa-vampyrerna och på byggnaden de befann sig i. Vasaborna verkade än mer spända än Lynx och hela platsen andades spänning och äventyr. Kisse kunde inte hjälpa att hon kände sig uppspelt. Hon ville leka. Hon trampade nervöst på ställe. Hon ville leka nu.

"Nå, Gangrels?" En av de främmande vampyrerna hade vänt sig mot Lynx och Kisse. Lynx presenterade dem och personen som Kisse antog var den som bestämde i Vasa gav dem tillåtelse att stanna, tillfälligt i alla fall.

Kisse började utforska byggnaden. Hon hann inte se mycket av Elyséet innan ett visst tumult uppstod. En man hade uppenbarat sig från tomma intet. Han var välklädd i vit kostym och i ena handen höll han en smäcker käpp. Kisse kunde inte förstå varifrån han hade kommit, men han utstrålade definitivt en märklig makt som Kisse aldrig förr hade stött på och han verkade inte helt fast, som om han var en tredimensionell bild från en diaprojektor. Hon tog nyfiket ett steg mot honom och såg sig omkring efter Lynx. Han var en bit bort. Han och alla andra hade sjunkit ner i djupa och respektfulla bugningar. Kisse böjde sig också i en klumpig bugning för den främmande mannen efter att Lynx frenetiskt hade viftat åt henne att göra så.
Den vitklädde mannen tog till orda. Han pratade på ett sätt som Kisse hade svårt att förstå. Till att börja med lyssnade hon nyfiket, men snart blev hon uttråkad. Det enda hon uppfattade var att han räknade upp en lång lista med saker som de samlade Besläktade tydligen behövde få tag i. Mannen försvann åter och det blev liv och rörelse i det gamla Elyséet. Man började diskutera det som hänt och det som mannen sagt. En del order delades ut och flera av vampyrerna gav sig av åt olika håll. Lynx kom gående mot henne. Hans spelande ögon blixtrade till av upphetsning.

"Vet du vem det där var, Kisse?" Kisse skakade på huvudet "Det var Jacob Guldsten, Vasas gamle Furste!" Han lät Kisse tänka på saken en stund, men namnet sade henne inte något även om titeln Furste ingav respekt.
"Nu, Kisse, ska vi ut på jakt. Vi ska hjälpa till med att hitta en människa och föra den hit."  Det var någonting Kisse förstod sig på. Hon log mot sin Mästare och han log tillbaka. De delade på sig för att kunna täcka ett större område.

Kisse smög omkring utanför Elyséet. Hon höll ögon och öron öppna utifall en människa skulle röra sig där någonstans, men ingen levande stod att finna. De skulle nog bli tvungna att ge sig av längre bort för att få tag i en människa. Hon var just på väg för att söka upp Lynx och berätta vad hon kommit fram till då hon hörde rop och skratt inifrån Elyséet. Nyfiken på orsaken till uppståndelsen så klättrade hon upp i ett av de stora fönstren. Det visade sig att någon tydligen redan hade fått fast en människa och nu släpade in denne i Elyséet. Kisse hoppade ner ur fönstret och började springa nästan redan innan hon landat. Snabbt var hon framme vid människan, som avsvimmad låg på marken innanför Elyseiruinens väggar. Det var en man. Han såg trevlig ut. Kisse böjde sig över honom för att titta närmare, men blev snabbt ivägkörd. Med människan hade hon ingenting att göra!

Något stött gick Kisse därifrån. Hon hittade dock snabbt någonting annat intressant att undersöka. Människan hade tydligen burit på en vit fryslåda. Denna stod nu en bit bort. Vad kunde finnas i den? Kisse gick fram till den och lyfte av locket. En lockande doft slog emot henne. Blod! Lådan var fylld till bredden av påsar innehållande rött, färskt blod. Kisse spärrade upp ögonen och sträckte fram en hand för att känna på en av påsarna, men innan hon hann göra det så rycktes locket våldsamt ifrån henne och en fruktansvärt ful vampyr stod på andra sidan lådan och såg ilsket på henne. Kisse tog förskräckt några steg bakåt och höll på att snubbla över sin kjol.

"Jag... jag skulle bara titta”, stammade hon.

"Det finns inget att titta på här. Ge dig iväg!" Hans gutturala röst tillät inga motsägningar och Kisse skyndade därifrån, upprörd och förskräckt.

Återigen hade Kisse blivit ivägkörd. Vad skulle hon hitta på nu? Hon hade redan hunnit se det mesta av Elyséet, men bedrev ändå en stund med att undersöka byggnaden en gång till. Det var inte särskilt roligt. Hon ville ju leka. Hon gick fram till första bästa Besläktade. Det var en kvinna, som såg vild ut. Kisse tvekade en stund, men kvinnan hade redan vänt sin uppmärksamhet mot henne.

"Hej, jag är Kisse. Vill du leka med mig?" Kisse log mot kvinnan som verkade både förvånad och irriterad över frågan. Kisse närde inga högre förhoppningar om att få en lekkamrat.

"Självklart. Vi leker hitta kniven." Kvinnan gav Kisse ett kallt leende och gick sin väg. Hitta kniven? Ja, varför inte. Kisse skuttade nöjt iväg för att söka efter en kniv.

Om hon var en kniv, var skulle hon gömma sig? Kisse visste inte. Hon hade aldrig varit en kniv och skulle nog inte ha någon större lust att vara en heller. Hon letade igenom Elyséet med rekordfart. Ingen kniv där. Bäst att leta utanför också. Inte heller där kunde hon hitta någon kniv, men hon plockade på sig ett par stenar som någon gång hade varit delar av muren, men som nu vittrade låg i skärvor på marken. Just då hon hade låtit stenarna glida ner i väskan kom Lynx gående mot henne. Han var på väg mot det parti i Elyséets mur som var högre än resten. Uppe på muren stod en främmande vampyr. De gick mot muren. Lynx klättrade upp på den, men Kisse stannade kvar på marken. Hennes Mästare bytte några ord med den främmande. De verkade ha mötts förut. Den främmande var nog en Gangrel han också. Kisse gick ända fram till muren och tittade upp. Han tittade ner på henne. Hon lade huvudet på sned.

"Liten." Det enda ord han yttrade åt henne. Sedan började han prata med mannen som hade gett lov åt Lynx och Kisse att stanna.

De verkade ha mycket att prata om. Kisse hade gärna pratat lite med den främmande, men tålamodet räckte inte till för att vänta så hon gick därifrån. Kniven var glömd och hon visste inte vad hon skulle göra. Med dröjande steg gick hon åter en gång in i Elyséet. Hon gick mot människan som ännu låg på marken. Hon undrade hur han mådde. Det kunde inte vara trevligt för honom att ligga där på den våta marken. Kisse väcktes ur sina funderingar av att ordet ”varulv”. De andra Besläktade hade samlats kring gett-lov-att-stanna-mannen och de verkade upprörda. Kisse lyssnade på samtalet. De skulle visst alla tillsammans gå till attack mot en varulv som fanns i närheten. Kisse kunde inte förstå varför, men eftersom Lynx inte protesterade så gjorde inte hon det heller. Det Lynx däremot sa var att Kisse borde få stanna i Elyséet och vakta människan. De andra vampyrerna gav henne värderande blickar men gick med på Lynx fordran. Kisse visste inte om hon skulle vara lättad eller besviken. Hon hade gärna följt med Lynx och de andra på varulvsjakt, men att stanna ensam med människan kunde också bli spännande. Innan gruppen med Besläktade gav sig iväg kom Lynx fram till Kisse.

”Kisse. Nu när du blir ensam här så kan du ju passa på att ta ett par blodpåsar åt oss och gömma dem någonstans. Visst?” Han såg knipslugt på Kisse. Kisse nickade ivrigt. Nu skulle det bli ännu intressantare att stanna.

Kisse satte sig på huk bredvid människan och såg på då de andra vampyrerna vandrade iväg i samlad tropp. Det blev tyst. I tystnaden kunde Kisse börja urskilja nattens olika ljud; regndropparna som föll, vinden som fick trädens våta kronor att ruska på sig och avlägset, en mopeds skarpa brummande. Kisse lade huvudet på sned och betraktade människan. Det enda som tydde på att han ännu var vid liv var bröstkorgen som höjdes och sänktes. Hon kröp lite närmare honom och sträckte ut en hand för att försiktigt röra vid honom. Ingenting hände. Hon knuffade i honom igen, lite hårdare den här gången. Ingen reaktion nu heller. Han var riktigt borta. Kisse reste sig upp och tassade fram till blodlådan. Hon lyfte på locket och tittade på de välfyllda påsarna. Med en ivrig hand grep hon de två översta och satte tillbaka locket. Var skulle hon nu gömma dem? Hon började leta efter ett bra gömställe. Under tiden började hon höra tjut och skrik från skogen. Hon hoppades att det gick bra för Lynx och de andra. Då hon hittat ett gömställe stuvade hon in blodpåsarna och gav dem en lång längtansfull blick. Hon gick tillbaka till människan. Det dröjde inte särskilt länge innan stridskämparna återvände. Kisse såg storögt på medan de kom in. Alla verkade vara mer eller mindre sårade och vissa formligen kastade sig på blodlådan. I tumultet lade ingen märke till att två blodpåsar på något mystiskt sätt hade försvunnit.

Lynx hade också snappat åt sig en påse, men verkade inte vara särskilt skadad. Han kom nonchalant framspatserande till Kisse. Hans ögon lyste av upphetsning.

”Hur var det?” frågade Kisse ivrigt.

”Det var en mycket intressant strid.” Lynx log och återgav sedan hela striden. Hans röst var exalterad och han illustrerade hela berättelsen med stora och våldsamma rörelser. Kisse hörde andäktigt på. Vad spännande!

”Kisse. Var är förresten blodpåsarna?” Lynx hade avslutat sin berättelse och sänkt rösten även om den ännu lät lika upphetsad.

”Kom.” Kisse tog med Lynx till sitt gömställe. Han berömde henne för stölden och för det fina gömställe hon hittat. Kisse lapade ivrigt i sig berömmet.

De lämnade blodet i gömstället och gick ut mot mitten av Elyséet igen. De samlade besläktade verkade rådlösa. Ingen gjorde någonting. Några spidda samtal och blodsdrickande var den enda aktiviteten. Kisse undrade om de hade samlat ihop allt som den där gamle Fursten hade bett dem att samla in. Just då kände hon hur hon förlorade kontrollen över sig själv.

”Hör upp!” Orden kom ur hennes mun och det var hennes röst, men orden var definitivt inte hennes egna. De Besläktade ville inte höra upp, utan fortsatte sina samtal. De trodde alla att det bara var en ung vampyr som ville ha uppmärksamhet, ända tills en kvinna tystade dem alla med upplysningen om att det var Furst Guldsten som talade. Guldsten satte orden i munnen på Kisse och hon kunde inget annat göra än att ljudligt basunera ut dem. Kisse förstod inte allt som hon sade, men hon förstod att Guldsten inte var nöjd med de Besläktade, att de inte hade samlat ihop allt de skulle och att det var bråttom.
Lika plötsligt som hon hade förlorat den egna viljan, lika plötsligt kom den också tillbaka. Den främmande närvaron var borta. Kisse snurrade runt för att försöka få syn på... ja, få syn på någonting, men inget ovanligt fanns i sikte. Runt omkring henne surrade det upphetsat och rådlösheten var som bortspolad. Bredvid henne stod Lynx och plirade nyfiket på henne.

”Hur kändes det, Kisse?”

”Jag vet inte riktigt...” Hon ruskade olustigt på sig. Det hade inte varit en särskilt trevlig upplevelse.

Innan Kisse hann redogöra för hur underligt det hade känts så beodrades alla ut att söka efter en blomma. Den skulle vara vit och rosa och likna en ros. Kisse och Lynx gick ut ur Elyséet för att  försöka finna den beskrivna blomman. Att plocka blommor var inte precis Kisses favoritsysselsättning, men det var bättre än ingenting. Hon skuttade omkring och rev till sig blommor, även om Lynx påpekade att ingen av dem såg ut så som blomman de sökte. Kisse struntade i det. Om de nu absolut måste vara ute på blomjakt så kunde de väl göra det ordentligt.
Den rosliknande blomman hittades snart av någon och blomjakten var slut. Kisse stoppade sin blombukett i sin väska för framtida undersökning. Gangrelduon gick tillbaka till Elyséet, men Kisse skuttade snart ut därifrån igen. Den här gången skulle hon plocka en brännässla. Nässeljakten blev kort för just utanför Elyseiporten hittade hon ett stort bestånd nässlor. Hon greppade en näve och slet upp dem. Väl tillbaka inne i Elyséet räckte hon glatt fram dem  till en blond, långhårig kvinna med en stor bok. Kvinnan ville inte ta emot dem just då. Kisse stoppade in nässlorna i en spricka i Elyseiväggen lite modfälld över att kvinnan inte hade verkat särskilt entusiastisk över att Kisse hade hittat brännässlor åt henne.      

Alla Guldstens föremål var nu insamlade, men det tog ändå en stund innan någon gjorde någonting med dem. Kisse visste inte varför. De hade ju Bråttom! Efter ett tag kom i alla fall kvinnan med boken och började ordna och ställa. Människan lyftes till mitten av Elyséet och bokkvinnan och fyra andra, däribland Lynx, ställde sig i ring runt honom. Någon slags ritual skulle äga rum. Kisse förstod inte nyttan av det, men hon tyckte det verkade spännande. Hon betraktade fascinerat de fem Besläktade som utförde ritualen. De mässade ord som hon inte förstod. Kvinnan med boken ledde ritualen och efter ett tag höjde hon en kniv och skar upp människan. Ritualen var slut och Kisse väntade på att någonting skulle hända, men inget hände förutom att bokkvinnan då hon fick tag i en blodpåse störtade sig över den som ett vilddjur. Hon hällde i sig påsens innehåll med en beundransvärd skoningslöshet. Kisse lade huvudet på sned. Hon skulle nog inte ha kunnat göra det bättre själv.  

En läskig man hade trätt in i Elyséet. Kisse hade ingen aning om varifrån han kom eller varför han var där. Han var ingen Besläktad, men han var inte en vanlig människa heller. Han sade sig vara en svartkonstnär. Resolut tog han över bokkvinnans ritual. Med några ljus markerade han en cirkel. Han sade att ingen fick komma innanför cirkeln. Kisse undrade vad som skulle hända om hon försökte. Hon funderae på saken en stund, men vågade inte försöka utifall att svartkonstnären skulle bli fruktansvärt arg och förvandla henne till någonting läbbigt. Undrar om han skulle kunna förvandla henne till en groda?

Svartkonstnärens ritual var inte lika fascinerande som den som de Besläktade just hade utfört. Kisse såg sig om efter någonting annat att göra. Hon kände hur stämningen i Elyséet plötsligt förändrades och vände sig om. I en av byggnadens portöppningar skymtade siluetterna av några personer. Vilka var det? En oro spred sig bland de Besläktade och Kisse trampade nervöst och drog sig bakåt, bort från porten. Oron förbyttes i en mild panik då de nyanlända under högljudda tjut gick till anfall. De nedgjordes men stämningen blev ändå inte lugnare. Kisse hörde någon säga att det här bara hade varit en förtrupp. Det skulle komma fler. Och visst kom det fler. I anfallsvåg efter anfallsvåg kom Sabbatens krigare. Kisse hade förstått vilka dessa vampyrer var. Lynx hade berättat om Sabbaten och deras onska och krig mot Camarillan. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon blev skjuten, men inte svårt. Hon helade sig snabbt igen, men rädslan kunde hon inte göra någonting åt. Kisse var skräckslagen. Hon fräste oavbrutet, mot anfallarna och mot andra som råkade komma för nära. En man som försvann och dök upp på olika ställen hela tiden fick Camarillans Besläktade att samlas i en grupp. Kisse ansåg det bästa att ansluta sig till gruppen. Hon sökte sig in i mitten av folkklungan för att söka mängdens trygghet.
 
Ett plötsligt uppdykande!
En skarp smäll av nackkotor som lossnade från sina fästen.
Kisse virvlade runt i intet och det totala mörkret omslöt henne.

***

Någonting kallade på henne.
Mörkret gav vika och hon vandrade in i Elyséet.
Hon var svag och omtumlad. Världen var förändrad. Den gamla Elyseibyggnaden fanns där. De Besläktade fanns där. Men hon fanns inte där för dem. Ingen såg henne gå bland dem, förutom en av de kvinnliga Besläktade. Lynx fick genom denna kvinna reda på att Kisse var där. Hon ville prata med honom, fråga vad som var på gång, men hon talade för döva öron.

Platsen lockade och kallade på henne.
Hon såg den gamle vampyren som Lynx kallat för Guldsten. Han vandrade lika obemärkt som hon bland de Besläktade. Hon lämnade Lynx sida och närmade sig den gamle. Hon bugade sig för honom.

”Så, det är du som är Kisse.” Det var mera ett konstaterande än en fråga. Hon nickade.
”Dras även du till denna plats inatt?” Hon nickade igen.
”Du ska få erfara att någonting stort kommer att ske innan nattens slut.” Där slutade deras samtal och Guldsten lämnade henne att fundera över vad han hade sagt.

Platsen kallade.
Runtomkring henne utkämpades en strid. En efter en föll många av de Besläktade. Svartkonstnären fortsatte med sina mystiska riter i mitten av Elyséet. Guldsten gick in i mitten och med magikerns hjälp trädde han över gränsen. Han fick sitt oliv tillbaka! Kisse störtade fram. Hon bönade och bad om att hon också skulle få återgå till olivet, men hon kunde inte avgöra om magikern inte kunde se och höra henne eller om han bara ignorerade hennes önskan. Kisse gick därifrån, för att likgiltigt se på då den nu olevande Jacob Guldsten stred och hur någon han kallade Preti samtalade med honom och hur Preti fich Lynx att slå sig själv medvetslös och hur Preti övertalade svartkonstnären till att hålla porten öppen...

Det lockade och drog. Kisse tog ett steg. Hon tog två steg. Hon gick långsamt mot porten. Hon skulle åter träda in i olivet! 


ANNONS

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ En lajvares förvirrade tankar med Blogkeen
Följ En lajvares förvirrade tankar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se