Endela hör sitt hjärta bulta panikartat. Hon ser sig förskrämt omkring på blodbadet som för ett andetag sedan var en grupp högst levande, men ack så dödsdömda människor. Nu är de döda. Åtta av Tvillingstädernas mäktiga Gillens Stormästare och Stormästarinnor är döda. Kvällen hade inte börjat särskilt bra, men den hade definitivt slutat dåligt...

Endela anlände som en av de sista till Slantlånargillets lokal där det arliga Stormötet för Tvillingstäderna Manderon-Randerons gillen skulle äga rum. Det var hennes första Stormöte och hon var, märkte hon, något nervös och osäker på vad som förväntades av henne. Kvällens värdinna, Slantlånargillets Stormästarinna, tog emot henne och skrek gällt efter en tjänare. Han kom förskrämt framspringande och visade Endela till en plats längst ner vid ett bastant långbord. Med avsmak noterade hon att hon hade placerats bredvid Bryggargillets Stormästare. Platsen mittemot henne var tom, men fylldes snart av Spillkärregillets Stormästarinna. Då alla var på plats höll värdinnan ett välkomsttal i vilket hon utlyste Furstens frid och vapenvila över mötet så som seden bjöd. Därnäst hälsade alla 12 Stormästare och Stormästarinnor i tur och ordning. Endela njöt av sin korta stund i rampljuset.

 

"Jag är Endela Lonnawati, Stormästarinna för Sömnadsgillet. Jag kommer i frid och för Manderon och Randerons bästa."

 

Slantlånargillets Stormästarinna meddelade att Fursten hedrade dem med att närvara genom sin skrivare. En mörkhårig, allvarlig man stegade fram till långbordets huvudände. 'Stilig...' for det genom Endelas huvud. Hon var mer intresserad av mannens utseende än av vad han sa, men hon flyttade blicken till ett av salens många ljus för att kunna lyssna ordentligt. Det hon hörde fick det att knyta sig inom henne. Fursten hade låtit slå en ring av beväpnade vakter kring platsen och ingen skulle komma in eller ut innan vissa saker var utredda. Exakt vad dessa saker var framgick inte, men att det hade med den senaste tidens upplopp att göra var helt klart och att han ville ha hjälp av Gillenas ledare. I sitt meddelande verkade Fursten även mycket missnöjd med sina Stormästare och Stormästarinnor.

 

Det faktum att Endela faktiskt visste en del om upploppens orsak och själv hade del i det fick henne att må dåligt. För några veckor sedan hade Slantlånargillet efterskänkt Sömnadsgillets skuld på det villkoret att Sömnadsgillet ordnade så att stadsvakterna misskötte sina sysslor. Tack vare sin goda relation till tvillingstädernas skökor så hade gillet många kontakter inom stadsvakten. Uppgiften hade varit lätt att genomföra och stadsvaktens frånvaro hade gett fritt spelrum för upploppen.

 

Endela gjorde sitt bästa i att hålla masken och inledde desperat en konversation med Bryggargillets Stormästare. Medan han pratade på om vin och bryggningsprocesser ordnade hon upp sina tankar och samlade sig så gott det gick. Då sällskapet bröt upp och inledde den fria samvaron i väntan på Bordsmåltiden var Endela någorlunda klar i huvudet och beredd på att ta itu med kvällens huvuduppgift: Att få ut det fruktansvärda Bryggargillet ut ur Gillesgemenskapen och ersätta dem med det långt trevligare Bagarsällskapet. Innan hon kommit så långt i sina tankar stod Byggargillets Stormästare framför henne. Han såg bister ut.

 

"Jag vill prata med dig," sa han bryskt och gick lite avsides. Endela kände hur ilskan bubblade upp i henne. Han hade väl inget ett vara så där bister över, det var ju hans gillesmedlemmar som misskött sig! Hon följde efter honom för att få reda på vad han ville. Han gick rakt på sak.

 

"Senast våra Gillen gjorde affärer stal ditt Gilles medlemmar något från oss och vi vill ha tillbaka det!" Endela kämpade för att hålla rösten lugn då hon svarade.

 

"Det måste ha skett ett missförstånd av något slag. Vi stjäl inte. Mina flickor kom tillbaka blåslagna och utan betalning, men både betalningen och ett skadestånd ska vi ha."

 

"De slynorna fick bara vad de förtjänade."

 

Diskussionen kom ingen vart och Endela lämnade den förbittrad av hans trångsynthet. I sitt raseri skrev hon ett brev till sitt Gille att för kontrollera saken. Kanske skulle Byggargillet tro på henne om hon hade en skrift att visa upp. Byggarna skulle få betala för det här och ge en ordenlig ursäkt. Hon sände iväg brevet med budbäraren, drog ett djupt andetag och tog sen tag i sin huvuduppgift. Hon började med den hon trodde skulle vara lättast att övertala: Spillkärregillets Stormästarinna. Endela blev inte besviken. Det var lätt. Hon upptäckte också att hon trivdes i Spillkärregillets Stormästarinnas sällskap. Hon fick uppmärksamhet, ja kände sig nästan beundrad i dennas sällskap, vilket var något som var svårt att uppnå i de andra Gillesledarnas närvaro.

 

Resten av den fria samvaron gick åt till att övertala och förhandla med de andra Stormästarinnorna och Stormästarna. Det pågick förstås många diskussioner och förhandlingar. Endela gjorde sitt bästa för att hålla reda på allt hon hörde och fick reda på, men informationen krumbuktade sig likt ormar och hon fick ingen rätsida i det hela. Sjöfartsgillet sålde tyger till Bryggargillet; Köpmannagillet ville köpa gobelänger för ett tempel; Bryggargillets Stormästare verkade mycket förtjust i fåglar och i hur man syr en klänning; Färgargillet var orolig för experimentfärgade röda tyger ute på marknaden; Spillkärregillets Stormästarinna kunde inte förstå Endelas prat om stiliga män och Glasblåsargillets Stormästarinna och Krukmakargillets Stormästare betedde sig underligt.

 

Efter ett tag visste Endela inte vad hon skulle tro eller vad hon skulle göra, men hon blev glad då budbäraren kom med ett brev till henne från gillet. Brevet underströk det hon tidigare hade sagt till Byggargillets Stormästare. Då hon visade upp det för honom verkade han lite snopen. Endela log varmt mot honom och klappade honom lätt på axeln. I en stundens ingivelse sade hon åt honom att de kunde diskutera ersättningen senare, men att det hon för tillfället ville var att få Bryggargillet ut ur Gillesgemenskapen. Om han hjälpte till att få detta till stånd så skulle nog ersättningen minska avsevärt. Han accepterade och då han lämnade henne stående i gillessalens ena hörn började hon fundera på sin det hon just gjort. Hade det varit smart? Var det en bra eller dålig sak, det de kommit överrens om? Hennes humör sjönk avsevärt då hon inte kunde hindra beslutsångesten från att med kall hand krama om hennes hjärta. Något som dock fick Endela att bli av med sitt sorgmod var då hon fick tillfälle att byta några ord med Furstens skrivare. Hon gav honom en komplimang eller två, diskuterade och log sitt vackraste leende, men han verkade inte det minsta affekterad och åter surmulen gick hon därifrån då han vände sig om för att prata med någon annan.

 

Då Bordsmåltiden inleddes var Endela glad över att slippa informationsflödet för en stund. Tjänaren bar in skål efter skål med mat och Endela tyckte att det såg underbart ut, men Bryggargillets stormästare försäkrade henne om att Bordsmåltiderna hade varit bättre förr. Mitt under bordsmåltiden kom en man med ett stort svärd vid höften inrusande. Måltiden och diskussionen stannade tvärt. Han verkade upprymd och frågade om någon ville spela tärning. Alla satt som förstenade en stund och Endela kände sig lika chockad som de andra såg ut. Trots det bubblade ett skatt upp ur halsen på henne, men hon svalde det snabbt då de andra började reagera. Mannen brydde sig inte om då man bad honom att avlägsna sig eller åtminstone ta bort svärdet, inte heller den enträgna frågan om hur han sluppit in besvarade han. Han närmast dansade runt bordet och pratade glatt. I Endelas öron lät det som ren rappakalja alltihop och att döma av de andras miner så tyckte de likadant. Furstens skrivare verkade plötsligt ha kommit till insikt om vem det var som störde deras Bordsmåltid, men i stället för att göra något vettigt så räckte han över en stor påse till mannen som därefter avlägsnade sig.

 

Efter det att mannen hade gått kom diskussionen åter igång, men den här gången var den mycket mera allvarstyngd och stämningen var allt annat än behaglig. Då druvklasen bars in så var det många som genast lämnade bordet.

 

Endela fortsatte ännu i sin strävan att få Bryggargillet utröstat. Hon berättade att hennes kusin som var ledare för bagarsällskapet skulle komma till Stormötet och presentera sig och bagarna. Han skulle kunna belysa vilken betydelse bagarna verkligen hade för Manderon-Randeron. Det kändes som om hon skulle kunna få igenom sitt Gilles önskemål. Det fanns dock en sak som skapade ångest för Endela i väntan på Palavern. Orsaken till ångesten var ett meddelande från Blåklockans adelshus till alla Gillen. Adelshuset erbjöd finansiellt stöd och ekonomisk trygghet till det Gille som kom med det bästa affärsförslaget eller erbjudandet. Endela ville inte gärna blanda sig i något som hade med adelsmän att göra, men samtidigt så skulle ju gillet kunna få mycket ut av ett samarbete med ett adelshus. Då hon började fundera över vad hon skulle kunna erbjuda blåklockan så var allt tomt. Hon kunde inte komma på ett enda vettigt förslag. Hon var inte ämnad för det här! Hon begravde ansiktet i händerna och försökte sedan att glömma hela saken genom att diskutera med Spillkärregillets Stormästarinna, Turva, som inte heller verkade vara så ivrig på att skriva till Blåklockan. I det samtalet fick hon den självbekräftelse hon behövde, men beslutsångesten gällande adelshusets meddelande fanns ännu kvar. Endela längtade tills dess då bagarna skulle bli en del av Gillesgemenskapen. Då skulle hon ha sin kusin där som stöd. Han skulle nog alltid veta vad man borde göra. 'Han borde förresten komma när som hels nu,' tänkte Endela.

 

Då Endelas kusin äntligen dök upp så var Endela inbegripen i en nervös diskussion med Krukmakargillets Stormästare. Då de satte sig och han började berätta om bagarsällskapet, log Endela uppmuntrande åt hans håll. Hon såg sig omkring på de andra Stormästarna och Stormästarinnorna. De måste ju tycka om honom. Han var redig och vältalig och bjöd på utsökta småkakor. Han var en bra representant för sitt sällskap. Då han lämnade dem verkade alla ändå inte vara riktigt övertygade och Endela kände sig något stött över detta.

 

Klagomål på olika gillen togs upp och diskussioner om eventuella utröstningar kom igång. Färgargillet anklagades för att smutsa ner luften kring sina färgerier och Byggargillet anklagades för att inte slutföra sina uppdrag som de borde. Endela tog upp sina anklagelser emot Bryggargillet och anförde sina argument för varför gillet inte borde få vara kvar i Gillesgemenskapen. Hon förde fram sin sak bra, tyckte hon. Det tog så länge innan någon annan kom med något inlägg mot Bryggargillet att Endela för ett tag blev rädd att ingen skulle hålla sitt avtal, men snart fick hon stöd i sina anklagelser och man beslöt att rösta om Bryggargillets utgång. Handelsgillena drog sig tillbaka för att överlägga om sin gemensamma åsikt. Då de kom tillbaka och avlade sin röst blev Endela alldeles förkrossad. De röstade för att gillet skulle få stanna kvar. Resten av gillena röstade och som Endela befarat så hade hon inte tillräckligt med röster. Bryggargillet fick stanna kvar. De tre handelsgillena önskade istället få Färgargillet utröstat. Ännu ett bakslag. Endela hade inte förberett sig för en sådan situation och hade ingen aning om hur hon skulle rösta. Vad var bäst? Vilket alternativ skulle hennes gille dra mest nytta av? Hon kände hur ångesten kom krypande. Hon hade inte valt det här. Hon hade aldrig bett om att få bli Stormästarinna. Några av de andra Gillesledarna höjde sina händer för förslaget att Färgargillet skulle ut. Endela tittade bort mot Färgargillets Stormästarinna och fick en fruktansvärd blick tillbaka. Hon såg sig omkring och lät armarna ligga kvar lätt vilande på bordet. Färgargillet åkte inte ut.

 

Andra slag av diskussioner kom igång och ämnet började allt mer att glida in på upploppen och deras orsak. Hetsiga debatter och ordkonfrontationer utbröt och en hel del fakta och spekulationer kom i dagern. Efter ett tag drog sig Furstens skrivare undan för att fundera igenom de saker som diskuterats. Ett uppbrott gjordes i samtalen och en stund av fri samvaro inleddes. Stämningen var inte den bästa då Gillesledarna lämnade bordet, men heta känslor hade bättre chans att svalna i fri samvaro med andra än i hetsiga diskussioner vid förhandlingsbordet. Endela passade på att tala lite med Turva och försökte också lätta upp stämningen lite, vilket inte verkade uppskattas av de andra Stormästarna och Stormästarinnorna.

 

Ett par främmande män hade kommit in i lokalen. Den ene verkade vara den andres fångvaktare. Hen tillfångatagna hade lapp för ena ögat och ett ärr över hela den ansiktshalvan. Endela kände igen honom och blev livrädd. Han hade varit med den där fruktansvärda natten då Endela hade bevittnat, nej, varit del i någon underlig rit som Andai Lagrain av Orkidén hade lett. Han hade bränt lite hår och slaktat en tupp och de hade mässat något underligt i kör. Det värsta av allt var namnet som hade nämnts, Furstens namn. Som ett skrämt barn som gömmer sig under sin mors klänningsfåll tog Endela sin tillflykt bakom de andra Gillesledarna. Hon ville inte se mannen och hon inbillade sig att om han inte såg henne så skulle han heller inte kunna göra henne något ont. Mannen krävde pengar för att hålla tyst om allt han visste och det var inte lite. Han verkade veta något om alla gillen, någonting dåligt, hur de varit inblandade i upploppen. Inte förrän nu började det gå upp för Endela att alla gillen hade ett finger med i spelet då det gällde upploppen. Stormästarna och Stormästarinnorna sökte sig till sina platser för att diskutera med den enögde mannen som hånfullt och nonchalant halvlåg på långbordet. Efter en stunds tvekan intog också Endela sin plats, något uppmuntrad av att mannen inte nämnt henne. Kanske mindes han inte att hon hade varit med den där natten. Samvetslöst och brutalt räknade han upp alla Gillens skuld i upploppen och krävde betalt och hjälp att fly eller så skulle Fursten få reda på allt. Till sist nämnde han även Sömnadsgillet men inte riten utan deras uppehållande av vakterna. Endela nekade så som alla andra Gillesledare hade gjort. Ingen ville erkänna och ingen ville öppna sin pengapung vilket medförde att den enögdes fångvaktare fick nog och båda två försvann snabbt, till fördärv för Tvillingstädernas gillen.

 

Då de två nmännen försvunnit lägrade sig en chockad tystnad över stormötet, men endast en liten stund. Stormästarna och Stomästarinnorna var snara med att hårdhänt fråga ut den enda Stormästarinna som inte blivit anklagad för något, nämligen Turva av Spillkärregillet. Till allas förskräckelse kom det fram att Turva inte alls tillhörde Spillkärregillet. Hon var i själva verket en lönnmördare. En Lönnmördare! Endela kunde inte förstå det. Hon orkade inte, ville inte förstå det.

 

Furstens skrivare kom snart tillbaka i sällskap med en annan man. Återigen bänkade sig Gillenas högsta höns på sina stolar kring långbordet. Stämningen var tryckt. Det var som om det låga, välvda taket kom närmare, tyngde på dem. Endela satt tungt på sin stol. Hon var inte medveten om vad som hände runt omkring henne förrän hon hörde både Glasblåsargillet och Krukmakargillet erkänna att de var inblandade i kravallerna, men att det var på grund av Slantlånsrgillet. Endela vaknade till. Tänk om de kunde lägga all skuld på Slantlånargillet. Det kändes som om hon inte hade någonting att förlora, loppet var kört. Utan att tänka på guldmynten som rasslade i börsen så erkände hon Sömnadsgillets del i upploppen och lade skulden på Slantlånargillet. Hon kunde nästan känna hur Slantlånargillets Sormästarinna borrade sina kalla ögon i henne. Därnäst gick en våg av illamående genom Endela då skrivarens sakligt beskrev straffet för förräderi. Hur kunde hon ha varit så dum att hon erkände? Glasblåsargillets Stormästarinna steg upp och proklamerade stolt att hon var beredd att ta sitt straff, men till allas förvåning sade skrivaren att det inte skulle behövas. Ärlighet lönar sig, sade han. Därnäst gav han en kniv till Turva och som en stormvind for hon genom rummet och lämnade ett spår av död efter sig. Alla de åtta Gillesledare som inte erkänt blev kallblodigt mördade.

Endela hör sitt hjärta bulta panikartat. Hon vill kräkas, men kan inte. Hon ser sig förskrämt omring på på blodbadet. Hon önskar att hon aldrig mera ska behöva se något liknande. Kvällen hade inte börjat särskilt bra, men den hade defenitivt slutat dåligt...

Off-kommentarer: Den här texten skrevs just efter lajvet och det var meningen att jag skulle skicka den till en av arrangörerna så att den kunde sättas upp på föreningens hemsida. Jag var också helt säker på att jag skickade iväg den ända fram tills nu (mer än två år efteråt) då jag går igenom mina gamla mail och inser att texten aldrig blev ivägskickad…